Vår hemsida har hittat ännu en historisk artikel från den dramatiska perioden 1974. Den är publicerad i Aftonbladet den 2 september 1974 och beskriver situationen på Cypern kort efter den turkiska invasionen.
I reportaget skildras en verklighet fylld av plundringar, våldtäkter mot kvinnor och massiva flyktingströmmar, där tusentals grekcyprioter förlorade sina hem och tvingades leva i tält och provisoriska läger.Detta reportage bekräftar också det som FN:s rapporter och vittnesmål från tiden slog fast: att den turkiska invasionen innebar grova våldsdåd mot civilbefolkningen på Cypern, övergrepp som än idag präglar minnet av 1974
Aftonbladet 1974-09-02
Staffan Heimerson
Vår man i Mellanöstern, Staffan Heimerson, var på Cypern före, och under kriget i juli. Nu har han återvänt till det som var en av svenskarnas semesteröar. I sin rapport här nedan kallar han Cypern i september för det förlorade paradiset. Det han mötte var så långt från turisternas idyll man kunde komma.
NICOSIA, Cypern (Aftonbladet)
Sju veckor av statskupp, invasion, krig, flykt, kaos och nöd har förvandlat till och med själva doften på Cypern.
Jag kände den nya lukten när jag stötte samman med turkiska soldater inne i byn Akheriou, som de just plundrat och vanställt.
Och lukten mötte mig i Ormidhia, där grekcypriotiska flyktingar lever i tält, hönshus och hyddor gjorda av vass.
Det var den tunga, söt-sura lukten av otvättad människa.
Det är svårt att hålla sig ren, när man lever utan vatten och tvättmöjligheter i veckor, kanske månader. Det gäller både för soldaterna i bergen och för de civila flyktingarna i och utanför tält över huvud.
Den obestämda lukten är det enda omisskännliga. Allt annat förändrar sig. Men mellan den finns skymtar av det gamla Cypern kvar.
Cypern i september är det förlorade paradiset.
Skyltarna längs vägarna ser ut att vara gjorda i sommar. Det är Kyrenia golf club. Mount Hilarion Hotel. Heaven’s Holiday Heaven. Men i staden Kyrenia är affärerna stängda och fönsterrutorna krossade.
FLYKTINGSKAROR UTANFÖR PARADISET
Utanför Famagusta finns kaféet Mitt Paradis men på vägen strömmar flyktingskaror fram.
Den enda skylt som speglar dagsläget fann jag i Larnaca. Till slakthuset stod det. Och intill slakthuset ligger skolan som tjänstgör som koncentrationsläger och där 400 turkar hålls som gisslan.
Den bok som brukar läsas av den som vill veta något om konflikten mellan greker och ö-turkar är skriven av reseskildraren och romanförfattaren Lawrence Durrell och har titeln Bittra citroner.
I september detta år är de bittrare än någonsin.
Grekerna i norra delen av provinsen drivs hemifrån av vad de kallar en brutal ockupationsarmé. 191 000 personer (enligt grekcypriotiska källor, siffran verkar realistisk) har jagats bort från sina byar och hem.
Och för dessa 80 000 som lever utan tak över huvudet finns det 1900 gram bröd om dagen. De bor på marken i tältstäder där barnen springer barfota i stenöknen, där det inte finns mjölk eller grönsaker och där kvinnorna kokar soppa av bönor och vitklöver.
Berättelserna om plundringarna är förfärande. Grekcypriotiska kvinnor i Famagusta påstår att de samlats ihop av turksoldater och våldtagits. Flyktingar från byar i de av turkarna ockuperade områdena berättar att hus bränts, bilar körts sönder och boskap slaktats. Byarna har bombats sönder.
TURKISKA VÅLDTÄKTER
Men sant är att på ett sjukhus i Nicosia ligger sju kvinnor, chockade efter att ha blivit våldtagna av turkiska soldater.
Antingen kan den turkiska militärledningen inte hålla sina trupper under kontroll eller också struntar den i det.
Våldtäktshistorierna är också sanna, men förstorats upp och det är samma berättelser som går runt och återkommer.
Våldtäkten ingår i den klassiska krigsbilden, och den som sett pojkarna från landet, sitta där uppbundna rätts i sexualnöd, finner det märkligt att de inte funnit sina kvinnliga offer i sina krigsfruar i ännu större våldsorgier.
Krigstriumferna manifesteras i stället av att de mellan Kyreniabergens toppar spänt linor från vilka fotbollsplanstora turkiska flaggor vajar.
HUR HÖGT ÄR JUBLET NU?
Det ger känslan av att det verkligen är en ockupationsarmé som härskar på öns norra del.
Men för turkcyprioterna på den delen av ön kom de alltså som befriare, sedan Makarios-regimens rasistiska politik gjort dem till andra klassens medborgare.
Hur högt är jublet nu bland dem?
För att finna ut det körde jag till byn Temblo. Byn ligger på en hylla just ovanför landstigningskusten. Jag har vänner där, tyvärr kvällen före den turkiska invasionen satt jag på torget i just den byn och intervjuade männen, som drack sött turkiskt kaffe och rökte vattenpipa.
— I tio år har vi väntat på hjälp från våra bröder på fastlandet, sa då byns skollärare. Vi hoppas de kommer, och när de kommer ska vi ansluta oss till dem. Vi ska segra. Vi ska ta vår egen del av ön och livet ska bli bättre.
Så sa han kl 18 på kvällen den 19 juli. Kl 5 på morgonen den 20 juli kom bröderna från fastlandet.
Temblo blev den första byn som befriades.
I går satt männen på samma vis och drack kaffe och rökte vattenpipa. Men de som förut var högljudda språksångar anammade nu det man brukar höra i diktaturstater:
— Jag vet ingenting om politik, sa männen och satt därefter tysta.
Vad var det som hade gått snett?
Jag fann snabbt en praktisk anledning till att livet i Temblo inte kändes så bra. Sex veckor efter kriget runt byn har den fortfarande inte fått sin elektricitet tillbaka.
Den militära administrationen har svårt att klara av de civila uppgifterna. Turkcyprioterna som levt i det sofistikerade samhälle Cypern varit betraktad med förväntning fastlandsturkarnas fumlighet och välhanthet. Befriarna imponerar inte längre på dem.
ARMÉN HAR HELA MAKTEN
Men armén har styrkan och makten och ingen säger det högt. Befrielsens triumfer har mest skrämt dem en del. Målet för turkcyprioterna var att skaffa sig frihet och politisk handlingskraft, inte att se grekcyprioternas byar krossade.
Men flyktingfrågan kan de inte ömma mycket för.
— Många av oss i Temblo är själva flyktingar. Vi drevs från våra byar för tio år sedan. De som flydde till turkarnas kvarter i Nicosia fick leva i tält i fyra år därför att grekerna nekade oss ta in byggnadsmaterial så att vi kunde bygga baracker.
— Det kanske bara är nyttigt att grekerna får känna av obehaget ett slag, sa skolläraren.
VARJE TURK ÄR LYCKLIG NU
Och om invasionen sa han:
— Hur det än är just nu är varje turk på ön i hjärtat lycklig över invasionen. Det finns behov av viskning, vi kände oss förnedrade därför att de andra fanns i fastlandet…
Och när jag talade med dem rättade de mig ofta när vi talade om Famagusta och Kyrenia. De sa:
— Det är dags att du tänker på vår självständighet nu. Det är turkcypriotiska städer och vi vill att du använder de turkiska namnen, Girne och Magusa.
Och i så fall måste sägas att Girne och tiotusentals svenska turisters Magusa nu är spökstäder, ödefolkade, döda.
Men i Nicosia (Lefkosa på turkiska) har livet blommat upp. I den grekcypriotiska sektorn sitter folk på tavernorna till strax före elva om kvällen, då utegångsförbudet träder i kraft. Stekgatorna är tillbaka på gatorna och affärerna håller öppet.
Men viljan att överleva kan också vara viljan till framtiden. Spontant kommer folk fram till mig på gatan och jag frågar:
— Blir det krig en gång till? Hur ska det gå för vårt Cypern?
Artikeln publicerades på Cypern
Ypervorioi
