Svensk FN-soldat beskriver via brev från Cypern:"Turkiska soldater våldtog mammor och avrättade barn"

Aftonbladet 1974-09-06

I ett brev hem från Cypern 1974 berättar den svenske FN-soldaten Jan Eklinder, 29 år från Helsingborg, om hur turkiska soldater begick våldtäkter och avrättningar till och med mot barn. Han beskriver också hur människor fördes bort och aldrig kom tillbaka. Vid sidan av krigets grymheter skriver han om en annan vardag: de många hungriga katterna som soldaterna till slut tvingades fånga och avliva.

Aftonbladet har tagit del av brevet.

"Jan Eklinder, 29, från Helsingborg, har varit på Cypern i snart ett år.

”Vi har upplevt fruktansvärda grymheter, men ännu har vi inte blivit riktigt rädda” skriver han i ett brev hem till Sverige.

Av BO HAGSTRÖM

MALMÖ (Aftonbladet) – Jag vill inte spela hjälte, men ännu har jag inte varit riktigt rädd någon gång här nere.

Så skriver en av de svenska FN-soldaterna på Cypern, Jan Eklinder, 29, från Helsingborg, i ett brev hem till sina anhöriga.

Jan Eklinder har varit på Cypern sedan i oktober i fjol. Han tjänstgör i den 40 man stora svenska polisstyrkan, som är stationerade i Famagusta.

När han började sin tjänstgöring var breven hem mest kortfattade glada hälsningar från ön i solen.

Nu kommer breven mer sällan. Men i stället är de längre och tonen en annan.

BREVET FRÅN "KÄRLEKENS Ö"

Aftonbladet har fått ta del av Jan Eklinders senaste brev hem, avstämplat i Famagusta den 30 augusti.

”Jag förstår att ni där hemma läser i tidningarna om vår situation här på ’kärlekens ö’. Men jag ska här några rader försöka berätta lite mer om hur vi har det.

Vi som nu är kvar tio man bröt ihop redan i krigets inledningsskede och fick åka hem — börjar nu bli ganska slitna. Vi bor alla på kontoret av säkerhetsskäl och trampar bildligt och bokstavligt på varandra dygnet om.

Smårfätter märks då och då och vi är lite snarstuckna lite till mans. Alla de grymheter vi fått uppleva har säkert satt sina spår. Det är inte längre samma glättiga stämning som då ni hälsade på här nere.

Vi lyckades ganska dramatiskt evakuera vår civila personal, så numera får vi städa och laga mat själva. Det går faktiskt ganska bra. En av killarna är riktigt duktig på att laga mat.

Själv vill jag inte spela hjälte, men som sagt tidigare.. rädd har jag aldrig varit ...”

Jag ska berätta en del:

30 000 människor lämnade i panik Famagusta när turkarna började röra sig öster ut från Kyrenia. Turkarna tog stan lätt, eftersom alla (utom vi förstås) hade lämnat stan. Ett par dagar senare sa de på radion att man ville att folk skulle flytta tillbaka till stan.

Många människor försökte återvända, men stoppades söder om stan av turkarna. Folk drogs ur bilarna och deras ägodelar vräktes ut på vägen. Många togs till fånga, bl.a. tre flickor i 20-årsåldern som låstes in i ett hus. Resten fördes ut i en apelsinlund där de fick veta att de skulle avrättas.

Med fanns också två barn på tre år och några kring tio år. Turkarna sa att de också skulle skjutas eftersom de som vuxna skulle bli soldater.

14 personer avrättades. Flickorna som låstes in i ett hus och som säkert skulle våldtas lyckades fly.

En annan gång kom tre turkar till en grekby och hittade tre unga flickor. De försökte våldta dem, men en av flickorna gjorde för mycket motstånd. Hon sköts direkt. Just i samma ögonblick kom en svensk militärpatrull och avvärjde det hela.

En kväll under turkarnas första dagar i Famagusta kom en förtvivlad man in till oss och berättade att hans döttrar hade flytt. Nu hade turkiska soldater varit hemma hos honom och med våld fört bort hans tre döttrar, 15, 17 och 20 år gamla. Ingen har hört av dem sedan dess.

Aftonbladet 1974-09-06

MASSGRAVAR SOM STINKER

Trots att så många människor flydde var det några som inte hade möjlighet att åka. Vi har hjälpt alla dessa när vi lyckats få tag på dem. En gammal kvinna talade om var det fanns en ensam mor med två barn. Modern var i 25-årsåldern. När vi kom hem hade två turkar eller turkcyprioter våldtagit modern. Hon blödde kraftigt från underlivet, men eftersom hon bara talade grekiska kunde hon inte berätta för oss vad som hänt.

Grekerna har varit djävulska även de. Innan turkiska armén kom till vår del av ön var det grekerna som var herrar över turkcyprioterna.

I en by ställde de upp 12 personer mot en vägg och sköt dem. Kulhål, blodstänk och hjärnsubstans finns kvar på väggen. Liken grävdes ner med en caterpillar.

200 människor har försvunnit från en turkby nere vid Larnaca. De fördes i väg i buss mot Limassolhållet. Australierna har inringat området och funnit en trolig avrättningsplats. Det finns mycket blod på marken och det stinker lik. FN ska nu ha ner en helikopter för att leta efter massgraven.

Fyra dagar efter att turkarna tagit Famagusta hittade vi fyra lik på Famagustas gator. Tre av dem låg utanför det hotell, Famagusta Palace, där ni bodde när ni var här nere. Det var två män och en kvinna, alla i 70-årsåldern. De var skjutna med ett stort antal skott.

På en annan gata låg en annan gammal man. Han var skjuten med ett enda skott. En kompis och jag lånade en kärra och kopplade efter landrovern. Vi lastade liken i stora plastsäckar. Det luktade hemskt och liken var fulla av larver och flugor.

Ett par dagar senare hittade vi en bil stående på gatan. Gatans gengare låg på var sin sida om bilen, misshandlade och slutligen skjutna. En av dem hade armen avbruten. Jag fick vara med och gräva ner liken på kyrkogården.

TURKARNA VILLE SKRÄMMAS

Jag måste också berätta om första gången när turkarna kom till vårt högkvarter. Vi hörde att de åkte omkring i stan med pansarbandvagnar. Plötsligt kom de svängande in på vår gata. Den första stannade utanför vårt hus. Automatkanonen svängde runt och riktades mot ett hönshus på andra sidan gatan. En salva på tio skott brakade iväg och hönshuset försvann i ett moln.

Tydligen var de ute för att skrämmas. Men vi stod lugnt kvar på vår altan och tittade på.

Den senaste tiden har vi haft stora problem med hundar och katter. De har inte längre något att äta, ingenting kastas längre i soptunnorna. Därför är de väldigt närgångna.

Vi har pratat med chefen om att skjuta dem, men han ville inte att vi skulle lossa några skott. En dag när en turkisk patrull som vi fått fin kontakt med var här för att stjäla en lastbil på gatan frågade en av mina kompisar om de inte kunde skjuta hundarna.

Katterna är också hemska. Men vi har byggt en fälla som är min konstruktion.

Den manövreras med ett snöre och gillras med en köttbit. I den fällan har vi nu fångat 40 katter. Vi har avlivat dem genom att gasa med koloxid.

Vi måste göra så om huset inte ska översvämmas av katter. När de blir hungriga blir de desperata.

Nu slutar jag för den här gången. Var inte oroliga!"

Hälsningar

Jan

från ett härjat Cypern

Aftonbladet 1974-09-06

 Publicerades även på Cypern 

Ypervorioi