”Delning eller döden” – turkarnas krav på Cypern 1958, nästan 16 år före invasionen

Den 10 augusti 1958 publicerade Aftonbladet ett reportage från Cypern av Barbro Karabuda. Det var nästan 16 år före den turkiska invasionen den 20 juli 1974. Redan då återgav tidningen uttryckliga krav på öns delning.

I reportaget citeras den turkcypriotiske ledaren dr Kucuk:

”Taksim ska gå igenom! Menderes säger så! Delning eller döden!”

Hänvisningen till Menderes följs av ytterligare ett uttalande, som korrespondenten tillskriver turkcyprioterna:

”Turkiet väntar att vi gör vår plikt.”

Även barnen förekommer i skildringen. Karabuda skriver att turkiska småbarn hade lärt sig ordet ”taksim” — delning — före orden ”mamma” och ”pappa”. Stycket inleds med slagordet: ”Delning! Delning eller döden!” Hon beskriver delningen som cypernturkarnas ”sista och absoluta mål”.

Detta stod alltså i en svensk dagstidning redan 1958. Kravet på Cyperns delning var öppet uttalat långt före invasionen 1974.

Slående är också korrespondentens ordval. EOKA betecknas som ”den grekiska terroristorganisationen”, medan TMT beskrivs som ”en försvarsorganisation”. I samma reportage som återger delningskraven, hänvisningen till Menderes och orden om att fullgöra sin plikt gentemot Turkiet får de två organisationerna helt olika beteckningar. Även det språkbruket är en del av historien som behöver granskas.

DELNING ELLER DÖDEN - Aftonbladet 1958-08-10

Vapenstillestånd — men hur länge?

Av BARBRO KARABUDA

En mycket liten optimism kan man skymta i de allra senaste nyheterna från Cypern. Ännu ingen optimism vad det gäller en lösning av ö-problemet men ett hopp om att det nu ska bli ett slut på de senaste sju veckornas mord, då över 120 turkar och greker dödats, flera hundra sårats och massor av hus bränts, ner. Den grekiska terroristorganisationen EOKA har proklamerat vapenstillestånd och den turkiska motsvarigheten TMT, som är en försvarsorganisation, anser det som naturligt att vedergällningsåtgärderna upphör om grekerna slutar med sina våldsdåd. Greker och turkar gör alltså ett försök att hålla sig lugna, avvaktande ett slut på ö-schismen, som för grekerna endast kan innebära att Cypern blir grekisk egendom, och som för turkarna endast kan betyda en delning av ön.

”Taksim! Ya taksim ya ölum!” Delning! Delning eller döden! De turkiska småbarnen har lärt sig uttala ordet ”taksim” före både orden mamma och pappa. ”Taksim” är cypernturkarnas sista och absoluta mål, varje turk är beredd att dö för vad han anser vara sin rätt.

☆ Endast hat

När jag första gången besökte Cypern, det var före den 1 april 1955, då den så kallade terroristtiden inträdde, hade jag ingen känsla av att denna vackra och vänliga plats beboddes av olika nationaliteter. Jag minns hur vi i bl. a. den turkiska staden Lefke fick bevis på hur bra de olika folken kom överens. De grekiska minoritetsfamiljerna talade turkiska, umgicks med turkarna, åt, sjöng och roade sig tillsammans med dem. Det var likadant med de turkiska minoriteterna i de grekiska städerna. Så gott som hela ö-befolkningen talade engelska, grekiska och turkiska, och man använde sig av de tre språken. I år när jag kom tillbaka till detta Cypern, som har en av de allra vackraste naturer jag skådat, blev jag tagen på ett chockartat sätt. Mellan öns tre nationaliteter finns nu endast hat, ett hat som fötts i regeringarna i respektive Aten, Ankara och London.

Gud har verkligen skapat Cypern som en underbart vacker plats, ett av de allra grönaste, rofyllda landskap man kan finna. Klimatet är behagligt. Fåraherdar strövar långsamt över ängarna, någon med ett nyfött lamm hängande och slängande under armen. Man har svårt att förlåta mänskliga ambitioner och missförstånd för det helvete, som ön förvandlats till. Fåraherde med svart turban är grek, med vit är turk, och man ser inte de båda tillsammans ute i markerna. Man nedlåter sig inte längre till att tala annat än sitt eget modersmål. Ön har inte uppdelats enligt turkarnas önskan, men i småpartier är Cypern avdelad så att all kontakt är bruten mellan greker och turkar. När utegångsförbudet är hävt, går sedan länge turkiska och grekiska bussar i trafik sida vid sida, de två nationaliteterna har egna droskbilar. De handlar inte i varandras affärer och talar inte med varandra, såvida detta inte är nödvändigt. Städer och byar är delade i grekiska och turkiska delar.

☆ Tre oförenliga krav

Cypern-problemet är ett av de mest svårlösta politiska problemen. Tre länder, samtliga medlemmar i Atlantpakten, spelar huvudrollerna i denna konflikt, där man i stort sett kan dela upp de tre nationaliteternas syn på Cypern enligt följande:

1. Den grekiska befolkningen kräver att få självstyrelse, vilket även innebär att ön ska tillhöra Grekland.
2. Den turkiska befolkningen fruktar att detta skulle innebära absolut förlust av friheten och att minoriteten skulle bli illa behandlad efter det obeskrivliga hat som uppstått mellan de båda folkgrupperna.
3. Storbritannien inser för sin del med rätta Cyperns strategiska läge.

Grekerna utgör 400.000 av öns befolkning på 550.000. De tillhör alltså majoriteten och har intet att förlora vad som än bestämmes i London. 40 proc. av landytan tillhör turkarna, 10 proc. Storbritannien, och resten grekerna. Cypern har styrts av Turkiet i 300 år och av Storbritannien i 77 år.

☆ Dr Liten

Hos turkarna på Cypern finns det ingen skepticism angående ”taksim”, de är övertygade om seger, om inte genast så efter ett krig. De tror helhjärtat på sin ledare dr Kucuk (dr Liten), när han försäkrar att de inte behöver oroa sig: ”Taksim ska gå igenom! Menderes säger så! Delning eller döden!” Och skulle någon turk ändå vilja lämna ön, där han levt ett så orosfyllt liv, så är hans största önskan, hans stora dröm — Turkiet. Men den turkiska regeringen är mån om att turk-cyprioterna, som nu innehar brittiska pass, inte tilldelas ett turkiskt sådant, vilket skulle kunna innebära en betydande minskning av den turkiska minoriteten på Cypern och samtidigt en ännu mindre chans till en framtida delning av ön.

”Turkiet väntar att vi gör vår plikt”, säger turkarna på Cypern och svär att fortsätta försvara sig och sin rätt.

Grekerna vill inte ta turkarna på allvar. De fnyser åt deras kamp. De har nog av engelsmännen och tycker att Cypern-problemet egentligen inte alls är komplicerat. Det är ju bara att hörsamma majoritetens önskan, så är problemet löst.

☆ Politik och religion

Det är svårt att få klart begrepp om grekerna, de är själva delade i två stora grupper, 60 proc. av den grekiska Cypern-befolkningen hör till det kommunistiska AKEL-partiet och resten till nationalistpartiet EOKA. Ärkebiskop Makarios lyckades övertala förre Cypern-guvernören Harding att förbjuda AKEL-partiet, vilket förbud emellertid upphävdes av den nuvarande guvernören Hugh Foot. Politik och religion har blivit ett och samma för Cypern-greken, det är kyrkan som bestämmer hans känslor och tankar. EOKA-männen ropar efter Makarios och skolbarnen bär hans foto i en säkerhetsnål på bröstet.

Det råder en ohygglig spänning i de blandade byarna. Alltid måste några män sitta uppe och vaka. Detta har gjort människorna nervösa, och den turkiska ungdomen har bestämt sig för en lugnare framtid, för frihet, om de så ska dö för den.

Innanför stadsmuren i Famagusta ligger turkarnas kvarter. Jag träffade där också en turk, som är gift med en grekisk kvinna. Hustrun har blivit turkinna och övergått till muhammedanismen men ändå var det svårt att få äktenskapet accepterat av den turkiska släkten. Det tog 10 år, innan någon enda släkting besökte deras hus, och det var grekerna som kom först. Familjen har en dotter på 12 år, som gråter på kvällarna, inte för mörkret men av skrämsel för att grekerna och turkarna ska komma när som helst.

☆ Reklamkampanj

Turkarna säger sig annars acceptera att en man gifter sig med en utländsk kvinna, men ej tvärtom, ty minoriteten får ej minskas. År 1700 var 55 proc. av Cypern-befolkningen turkisk och 45 proc. grekisk. Efter 1878, då ottomanska väldet bröt samman, gjorde de grekiska prästerna en reklamkampanj hos muhammedanerna och lyckades få många att byta religion. År 1891 var 76 proc. av öbefolkningen grekisk och 23 proc. turkisk.

Det finns inte en by, inte en stad på Cypern, som inte har bloddrypande berättelser från de senaste åren eller de senaste månaderna att berätta, och jag har under mina resor kors och tvärs över Cypern kommit i kontakt med ett oroväckande stort antal änkor och faderlösa barn.

☆ Attentat

Man är inte säker på sin existens på Cypern, och själva var vi utsatta för attentat av EOKA, som kunde slutat värre för vår del, då vi tillsammans med den turkiske ledaren Kucuk nattetid passerade genom Paphosbergen, där EOKAS:s högkvarter ligger. Ingen vet med säkerhet, om ledaren Grivas finns uppe i Paphosbergen eller om han är i Aten.

Vi var inbjudna att följa Cyperns brittiske guvernör Sir Hugh Foot på hans good will-resor från Nicosia till de brittiska militära förläggningarna på ön. Dessa resor måste alltid företas i strängaste hemlighet för att undvika attentat från cypernbefolkningen.

Nu har som sagt EOKA lovat lugn tills vidare, och tillsammans med turkarna anser de att det är engelsmännens tur att handla, att göra ett slut på Cypern-konflikten. En lösning av Cypern-problemet kan emellertid aldrig hälsas med glädje från både greker och turkar.

Ypervorioi 

”Äkta grekiska knypplingar från Cypern” – såldes i Göteborg redan 1921

 

Den 10 oktober 1921 publicerade Göteborgs-Posten en annons om handgjorda spetsar som importerades direkt från Cypern. Den 105 år gamla annonsen har nu uppmärksammats i samband med historisk forskning och ger en fascinerande inblick i handelsförbindelserna mellan Sverige och Cypern i början av 1900-talet.

Annonsen hade rubriken ”Äkta grekiska knypplingar” och betonade att produkterna importerades direkt från ön Cypern.

Det handlade om handarbeten med nål, bland annat bordslöpare, små dukar, mellanverk och trekantiga dekorationer. Enligt annonsen erbjöds produkterna i förstklassiga mönster och storlekar till särskilt låga priser.

Bakom försäljningen stod Stanislas Pettersson, med adress Aschebergsgatan 29 i Göteborg och telefonnummer 10481.

Särskilt intressant är att de cypriotiska hantverksprodukterna marknadsfördes som ”äkta grekiska”, vilket ger en bild av hur Cyperns hantverkstradition presenterades för svenska konsumenter vid denna tid.

Det historiska fyndet visar att hantverk från Cypern nådde den svenska marknaden redan för 105 år sedan. Annonsen är ett litet men värdefullt vittnesmål om de kulturella och kommersiella kontakterna mellan de två länderna.

Συντακτική ομάδα 

Aftonbladet 1947: Båten "Ulua” från Trelleborg nådde aldrig Palestina – judiska flyktingar internerades på Cypern

Den 13 september 1947 skrev Aftonbladet om de judiska flyktingar som hade lämnat Trelleborg ombord på fartyget Ulua med Palestina som mål. Resan slutade dock inte där. Fartyget stoppades av brittiska styrkor och passagerarna fördes till interneringsläger på Cypern. Genom brev från flyktingarna skildrade tidningen väntan bakom taggtråden, hungerstrejken, den svåra hettan och ovissheten om när de skulle få fortsätta resan mot Palestina.

”ULUAS” PASSAGERARE BIDAR SIN TID I CYPERN

JUDEFARTYGET ULUA tar här ombord sin levande last i Trelleborg. Båtens kondition var så dålig, att de svenska myndigheterna helst hade velat neka sjövärdighetsbevis.

Var är Ulua-resenärerna? Frågan har aktualiserats genom den uppseendeväckande judetransporten till Hamburg. AB har nu lyckats få brevkontakt med ett par av de judar, som lämnade Sverige med Ulua och kan i dag lämna svaret på frågan: De 600 judar som reste ut från Trelleborg är f. n. internerade på Cypern.

Myndigheterna lägger fortfarande svåra hinder i vägen för inresa i ”Det heliga landet”, och kvoten för avresa från Cypern, där åtskilliga tusentals judar bidar sin tid, snarare minskas än tvärtom.

— För en tid sedan kungjorde engelsmännen heter det i brevet till AB, att 750 personer skulle få resa. I sista stund ändrades siffran till 375, varpå vi etablerade den hungerstrejk, som enligt vad vi hört, gav eko över hela världen. Det var en beklämmande syn att se dessa 750 kamrater sitta resklara på sitt bagage strax innanför taggtrådsgrinden, medan de beväpnade vakterna patrullerade utanför.

— Vi skall lämna Cypern i den ordning vi kommit hit, och det innebär att vi, som kom med Ulua, skall resa i december. I bästa fall...

— Det finns emellertid tusentals, som har kommit senare än vi, samtidigt som vi mer och mer börjat bli betraktade som veteraner på området.

— Det värsta här är hettan och långtråkigheten. Vi har ingenting att arbeta med här och därför känns tiden dubbelt lång. Nu förströr vi oss i stället så gott det går med att läsa hebreiska, sjunga hemlandssånger och ordna grammofonkonserter. Glädjeämnena är det lika ont om som om vatten i brunnarna här.

”Ulua” blev ”Chaim Arlosorow”

När Ulua lämnade Trelleborg trodde man att fartyget var så fullastat som det rimligtvis kunde vara. Man blir därför förvånad när man i cypernbrevet läser att passagerarantalet så småningom växte till mer än det dubbla.

— När vi kom fram till Palestinas kust — fartyget hade då döpts om till Chaim Arlosorow — hade vi inte mindre än 1,400 passagerare ombord. Vi blev prejade av ett brittiskt örlogsfartyg just som vi bildligt talat stod på tröskeln till våra drömmars mål. Det må därför vara förlåtligt, att vi uppfylldes med hat och gjorde väpnat motstånd. Britterna var emellertid överlägsna och dirigerade så småningom Chaim Arlosorow alias Ulua till Cypern. Under motståndet kastade sig ett tjugotal av passagerarna i vattnet men blev genast uppfiskade av engelsmännen.

— Det skall visserligen erkännas att förhållandena ombord ur alla synvinklar sett var under all kritik, men vi skulle underkasta oss ännu värre villkor än så för att komma till Palestina, slutar brevet. 

Ypervorioi

Dagens Nyheter på Cypern 1948: Judarna i lägren – ”Britterna har ingen rätt att hålla oss fångna”

 

I ett starkt reportage från Famagusta 1948 skildrar Dagens Nyheters utsände Agne Hamrin de brittiska interneringslägren för judiska flyktingar på Cypern. Bland de internerade fanns överlevande från Förintelsen som efter kriget försökte ta sig till Palestina men stoppades av brittiska myndigheter och fördes till Cypern.

Reportaget beskriver livet bakom taggtråden, de svåra förhållandena, familjerna och de många barn som föddes i lägren, men framför allt flyktingarnas starka längtan efter att få lämna Cypern. Artikeln publicerades bara två dagar efter att staten Israel hade utropats den 14 maj 1948, vid en tidpunkt då hoppet om att få resa vidare var starkare än någonsin.

"LIVSVILJAN ÄR VÅRT ENDA VAPEN"

1948-05-16

"Britterna har nu ingen rätt hålla oss fångna, anser de internerade judarna i Cyperns läger"

Från Dagens Nyheters utsände medarbetare
AGNE HAMRIN
FAMAGUSTA, CYPERN, i maj.

Han är blond och blåögd, men det finns i dessa blå ögon ändå något som genast förråder hans judiska härstamning. En 24-årig polsk jude — nr 247359 i Vernichtungslager Auschwitz. Numret står där tydligt att läsa, tatuerat på hans brunbrända vänstra arm. Han gör inte något försök att dölja det. Han går omkring med uppkavlade ärmar i solgasset.

”Det var min livsvilja som räddade mig”, säger han som förklaring till undret, till undret att han ännu lever, att han överlevde Auschwitz. Han tillägger, och blicken i de blå ögonen bekräftar allvaret i rösten:

”Det är samma obändiga livsvilja som håller oss uppe här, det är den som är vårt enda men fruktansvärda vapen i vår nationella kamp!”

Och blicken i de blå ögonen söker sig genom taggtrådsstängslet ut mot det blå Medelhavet — bortemot Löftets land som inte syns, men anas bortom horisonten.

Här är den osläckliga drömmens, men också de pinande längtanskvalens förgård till detta Löftets land. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad har han stått här på stranden, och blicken har trängt genom taggtrådsstängslet, ilat över glittrande böljor, och buren av längtan har den bemödat sig om det omöjliga, att nå ända fram till Kanaans land.

Hoppet har växlat med missmodet, men hoppet har alltid segrat, och det kommer att vinna den sista segern. Han vet det, han vet det med en visshet som är hård som granit. Han har ju redan gått igenom helvetet, och med sin intelligenta förslagenhet och med sin ungdoms styrka lyckades det ju honom att fly från Inferno.

— Vi var nio man, vi grävde en sexton meter lång tunnel. En natt gav vi oss i väg, man sköt efter oss, en av oss blev kvar —, men åtta kors står tomma... Jag var 18 år när jag kom till Auschwitz — som behöll min mor, min far, min syster. Det var 1942. Jag hade just tagit studenten, jag ville bli journalist — kollega, ler han mot mig.

Två år senare var jag en fri man, men också en jagad man. En sexton meter lång tunnel förde mig ut till livet. Jag minns hur jag kröp där i mörkret — mot ljuset, mot livet —, kröp genom ångestens becksvarta sorkgång, och när denna tog slut och nattens stjärnor blinkade emot mig, då såg jag i en vision mina fäders förlovade land, som vi nu skall vinna åter.

På tusen irrvägar, genom interneringsläger efter interneringsläger har min väg gått under dessa fyra år, och nu står jag här — på tröskeln till mitt nationella hem... Vem kan betvinga mig, tror ni? Vilken makt på jorden kan längre hålla mig tillbaka? Min livsvilja övervinner allt.

Men jag vill inte mera bli journalist, jag skall bli bonde, jag skall plöja min stamfäders jord, herdarnas torra marker skall under mina händer bli en lustgård.

”Min livsvilja är mitt enda men fruktansvärda vapen”, slutar han sin fascinerande monolog.

Ur den lyssnande skaran omkring oss här mellan den fängslande taggtråden kommer en röst:

”Vår livsvilja är vår atombomb — den skall spränga alla hinder!”

Den engelske officer som ledsagade mig genom det judiska flyktingslägret förstod inte ett ord av vårt på tyska förda samtal, men han kände tydligen att luften var laddad med spänning, att det ur detta unga polska judehjärta flödade någonting som jag inte kan finna något bättre ord än heligt allvar för, och som den gentleman han var drog han sig diskret undan.

Interneringsläger i vykortslandskap.

När jag sitter och skriver detta på mitt hotellrum i denna besynnerliga lilla stad som heter Famagusta och som ligger på Cyperns östkust, på den sandiga strand som vetter mot Palestina, ser jag ibland ut genom fönstret, och då fångar blicken ett hänförande panorama: glänsande gröna apelsinlundar, där mörkhyade människor plockar de sista röda frukterna, bondgårdars vitkalkade murar, muntert snurrande vindmotorer, som oförtrutet pumpar upp det livgivande vattnet, utan vilket denna lustgård snart skulle vara en förbränd ödemark, och den värmedallrande vinden bär in apelsinblommornas vällukt.

Från detta Eden, där det förvisso skulle vara behagligt att föra turistens lättjefulla liv, förde mig en bil några kilometer norr ut. Vägen vi färdades på heter Salamis Road, och den går mellan skuggande eucalyptusträd och mellan idylliska små bungalows i ett slags funktionalistisk colonial style, och på ängarna ner mot havet betade kameler, och de månadsgamla kalvarna utförde de mest komiska krumsprång på sina långa och smäckra ben.

Plötsligt svängde bilen av från Salamis Road, och med kvitande bromsar stannade den framför en vägbom. En engelsk soldat kontrollerade att jag var den väntade gästen och försåg mig med ett pass som berättigade mig att stiga in i flyktingslägret, in i denna tält- och plåtskjulstad på 10.500 invånare, vilka dag för dag längtansfullt blickar ut över havet mot sina fäders land.

Vi passerade först ett stort öppet fält, på vilket jag observerade några trätorn. På taket av dessa torn var strålkastare monterade. Nu spelade inte dessa strålkastare, eftersom det var morgon och solen effektivt fyllde deras uppgift, men när kvällsmörkret bryter in tänds de, och då sveper deras ljuskäglor oavbrutet över fältet.

Så kom vi fram till det egentliga lägret. Här löpte ett omkring tre meter högt, dubbelt taggtrådsstängsel, på några ställen avbrutet av trägrindar, där engelska soldater gick på vakt med gevär över axeln. Vi släpptes in genom en av dessa grindar, som omsorgsfullt stängdes bakom oss. Och så började vi vår rundvandring genom denna sällsamma stad av tält och plåtskjul.

En fruktansvärd upplevelse.

Massor av konkreta uppgifter skulle jag kunna ge — om hur detta judiska flyktingsläger, ett av de två som finns på Cypern, är organiserat, om hur många kalorier mat internerna får om dagen, hur många liter vatten, hur många som föds, hur många fall av tyfus, av mässling, av scharlakansfeber som inträffat, med få ord hur livet gestaltar sig här i nära nog varje detalj.

Men 10.500 människors samlade tragedi grep mig uppriktigt sagt så djupt att alla dessa så att säga yttre ting förekom mig om inte likgiltiga, så dock av mindre intresse. Tiotusenfemhundra människoflarn, av en brutal tidsålders stormar kastade upp på denna strand från Europas krigshärjade länder — att se dem, att lyssna till deras oftast konstlösa berättelser om outsägliga lidanden, om förföljelser, terror, tortyr av kropp och själ, det var en så fruktansvärd upplevelse att det är svårt att samla sig till en nykter rapport. Men en sådan ingår ju i en reporters uppgift — här är alltså flyktingslägrets krönika i koncentrat.

— Sensommaren 1946 anlände det första judiska flyktingfartyget till Cypern och föranledde de brittiska myndigheterna att upprätta detta läger. Under den tid som har gått sedan dess har som bekant ett stort antal sådana judiska flyktingsfartyg uppbringats av patrullerande brittiska krigsfartyg utanför Palestinas kust och förts hit.

Det är spillrorna av den judiska folkstammen i Europa som på detta sätt samlats till Cypern. Enligt gällande bestämmelser skall månatligen 1.500 judar få lov att invandra till Palestina, och hälften av denna kontingent kommer på Cypernlägrens del. I allmänhet tillämpas den principen att flyktingarna får lämna lägret i den tidsföljd de anlänt till detsamma, men viktiga undantag görs dock från denna regel: särskilt kvalificerade specialister på olika områden, föräldralösa barn osv. har fått prioritet. Under alla förhållanden blir väntetiden lång.

En åldrig patriark hämtar sin matranson från lägerköket.

Denna väntetid måste organiseras. Det är den brittiska militären som har kommandot över lägret. En särskild avdelning har rent administrativa uppgifter, en annan svarar för bevakningen av de över 25.000 flyktingarna (medräknade de som vistas i det invid staden Larnaca på sydkusten belägna lägret).

Palestinaregeringen — i realiteten vi engelska skattebetalare, kommenterar en brittisk officer — betalar kostnaderna för lägret. De dagliga livsmedelsransonerna kompletteras med extra tilldelningar från American Joint Distribution Committee, som har en årlig budget av 100 miljoner frivilligt insamlade dollar och är representerad av en lokal organisation på Cypern.

Dessutom räcker Jewish Agency på skilda sätt en hjälpande hand, sänder lärare, böcker och mycket annat hit över. Slutligen beror emellertid frågan huruvida tillvaron innanför taggtråden skall gestalta sig mer eller mindre dräglig i hög grad av internerna själva.

Ett visst mått av självförvaltning medges, och dessa flyktingar har verkligen förstått att på ett lysande sätt bruka denna rättighet. Ett demokratiskt valt förvaltningsråd har i själva verket ansvaret för det dagliga livet i lägret; den unge polske jude som jag berättat om är en av de ledande männen i detta råd.

Engelsmännen plågas av vakthållningen.

Engelsmännen torde i det stora hela ha gjort vad som rimligtvis kan begäras för att hålla lägret uppe på en människovärdig nivå. För många av dessa unga engelska soldater är det emellertid en plåga att behöva gå på vakt utanför taggtråden, dagligen se dessa tusentals människor, behandla dem som fångar, fastän de ju vet att dessas enda brott består i att vara medlemmar av en viss ras. Numera är förhållandet mellan väktare och fångar om inte hjärtligt, så dock fredligt.

Vid ett tillfälle formade det sig dock till en tragedi. Ett flyktingsfartyg med 400 människor ombord lyckades ta sig in till Palestina. På följande månadskvot för Cypernlägren drogs motsvarande antal av. Då brast tålamodet hos internerna. Det kom till upplopp, brittiska soldater kommenderades att ge eld, en flykting dödades och sex sårades. Engelsmännen tyckte själva att det var ruskigt.

Lägret är ett samhälle med ett sådant rikt fasetterat liv. Barnen går i skola — ”Schalom!” — ”Fred!” hälsade mig magistern när jag tittade in i ett av skoltälten, där första folkskoleklassens barn just undervisades i hebreiska.

Familjerna lever, i den mån det med hänsyn till trångboddheten är möjligt, ett familjeliv, har sitt individuella hushåll. En grupp vuxna har företagit att här i lägret träna sig för det kollektivliv de är beslutna att föra i Palestina.

Varje kvarter i lägret har sin läkare — med tillfredsställelse konstaterade lägrets överläkare att den stränga disciplinen i fråga om hygien håller alla epidemier borta. Maten kunde vara rikligare, men det är inte tal om någon undernäring, försäkrade han.

Det kanske största problemet är vattenfrågan. Vattnet är över huvud knappt på Cypern. I stor utsträckning måste det transporteras med tankbilar till lägret och där ransoneras. Ibland har det hänt att det inte räckt till för att släcka törsten, ännu mindre för tvätt och bad.

Alla yrken, eller nära nog alla, äro företrädda i lägret. Där sitter skomakaren i sin lilla tältverkstad och pliggar skor. Där står snickaren i sitt tält och hyvlar till ett bord. Där formar en plåtslagare en bunke av ett stycke gammal plåt. Urmakaren lagar flyktingarnas klockor i sitt tält. Fotografen har inrättat en ateljé i sitt.

Konster och vetenskaper är också representerade. I ett tält satt en grupp unga skulptörer och modellerade i lera under ledning av en känd konstnär som utställt i världens metropoler. Ett plåtskjul av armémodell hade inrättats som bibliotek och läsesal, och där satt vitskäggiga judiska profetgestalter och studiehungriga pojkar och flickor och läste hebreiska översättningar av Goethe, Schiller, Hamsun, Strindberg.

Förmodligen diktas det också i detta flyktingsläger, gestaltas självupplevda fasor till poesi av skalder och romanförfattare. I två friluftsteatrar spelas judiska och även andra dramatikers verk.

Över 1.000 barn födda i lägret.

Här tändes också liv, och här slocknar liv. Över ett tusen barn har fötts här, dvs. mödrarna har i tid förts över till sjukhus i den 60 km härifrån belägna huvudstaden Nicosia. Bröllop har firats, unga hem bildats. Gamlingar har samlats till sina fäder på den judiska kyrkogården i närheten av Limassol. Livets hjul svänger sitt eviga kretslopp här som överallt.

— Fråga inte om det här lägret är bra, sade den unge polske juden till mig. Frågan är felaktigt ställd. Livet i ett flyktingsläger är aldrig bra, det kan bara vara mer eller mindre dåligt. Vad som gör det uthärdligt för oss är hoppet om att väntans tid lider mot sitt slut.

Vad kommer nu att ske när det brittiska mandatet över Palestina har upphört? Kommer engelsmännen att hålla flyktingarna kvar i detta läger, och om med vilken rätt?

De är illegalt anlända utlänningar, som till på köpet har förstört sina eventuella pass och andra identitetspapper, så att man inte har något annat att göra än att tro dem på deras ord när de säger att de är den eller den, svarar en engelsman i officiell ställning. De lyder under brittisk lag.

Det stora hoppet.

Men sanningen är den att de 25.000 judiska flyktingarna på Cypern vägrat att erkänna Englands rätt att hålla dem kvar i fångenskap efter den 15 maj. Frånvaron av klart besked från auktoritativt brittiskt håll har under de senaste veckorna väsentligt bidragit till att framkalla den olidliga spänning som nu råder i lägret.

Porten till Löftets land kommer att slås upp på vid gavel den 16 maj, det är dessa judiska flyktingars tro. Vem ska hindra dem att stiga ditin? Kommer deras brinnande förhoppning på skam, så är risken stor för en katastrof. De besinningsfulla männen i lägerledningen säger att de med fasa tänker på vad som kan komma att inträffa.

Lång har dessa människors lidandesväg varit. Den skakande tragedi som deras livsöde representerar skulle bli outhärdlig om själva förgården till deras längtans land skulle färgas röd av deras blod.

Dagens Nyheter 1948-05-12

Ypervorioi

Dagens Nyheter 1964: FN-officer – "turkcypriotiska ledare ville skapa svält i Kokkina för att pressa fram ett turkiskt ingripande"

I ett reportage den 14 september 1964 beskrev den svenska tidningen Dagens Nyheter den allvarliga situationen kring Kokkina på Cypern och FN:s beslut att använda sina egna livsmedelslager för att försörja den isolerade turkcypriotiska befolkningen. Turkcypriotiska ledare i Famagusta vägrade enligt reportaget att lämna ut livsmedel från Röda halvmånens förråd och hävdade att Kokkina redan hade fått sin del. En FN-officer gav dock en helt annan förklaring: ”Turkcyprioterna syftar uppenbart till att provocera fram ett intermezzo. De vill tydligen skapa hungersnöd i Kokkina för att tvinga Turkiet att sända fartyg med livsmedel och andra förnödenheter.”

FN bröt blockaden – Kokkina undsattes

Förnödenheter ur FN-styrkornas egna förråd flögs på söndagen till den turkcypriotiska befolkningen i kustsamhället Kokkina på nordvästra Cypern. Detta skedde sedan turkcyprioterna i Famagusta tidigare samma dag vägrat att avstå från sina egna livsmedelsförråd.

Två FN-helikoptrar med brittiska piloter transporterade omkring två ton livsmedel till de cirka 1 500 invånarna i Kokkina. Dagen innan hade FN-befälhavaren, general K.S. Thimayya, varnat för att verklig hungersnöd kunde bryta ut om det isolerade samhället inte fick nya matleveranser inom fem dagar.

En FN-officer uppgav att turkcypriotiska ledare hade vägrat att dela med sig av förråden i Famagusta, trots uppgifterna om att befolkningen i Kokkina led av svår livsmedelsbrist. Röda halvmånen hade enligt reportaget omkring 78 ton livsmedel lagrade i Famagusta på Cyperns östkust.

De turkcypriotiska ledarna i Famagusta förklarade att ”Kokkina redan fått sin del av de begränsade Röda halvmåne-förråden”. Enligt general Thimayya hade Kokkina däremot endast fått omkring 2,5 ton livsmedel sedan den 5 augusti, medan det dagliga behovet uppskattades till omkring tre ton.

FN-officeren riktade en skarp anklagelse mot de turkcypriotiska ledarna:

”Turkcyprioterna syftar uppenbart till att provocera fram ett intermezzo. De vill tydligen skapa hungersnöd i Kokkina för att tvinga Turkiet att sända fartyg med livsmedel och andra förnödenheter.”

Han hänvisade också till president Makarios tidigare uttalande om att varje turkiskt försök att landsätta proviant skulle få ”de allvarligaste konsekvenser”. För att undvika en situation där Turkiet skulle kunna ingripa beslutade FN därför att använda sina egna förråd.

Enligt de politiska observatörer som citerades i reportaget visade FN:s snabba ingripande att organisationen fruktade att en fortsatt livsmedelskris i Kokkina skulle kunna utlösa en turkisk intervention och leda till en betydligt större kris på Cypern.

Det uppgavs samtidigt att grekcyprioterna hade gett tillstånd till att transportera förnödenheter från Famagusta till Kokkina och att lastbilar hade stått redo att köra, men att de turkcypriotiska ledarna vägrade att lämna ifrån sig livsmedlen.

Samtidigt som FN:s helikoptrar förde egna förnödenheter till Kokkina körde en dansk lastbil dit med filtar från Internationella Röda korset. Filtarna var avsedda för flyktingar som enligt reportaget hade sökt skydd i grottor runt byn.

Dagens Nyheter skrev vidare att vägran att dela med sig av förråden i Famagusta riskerade att stärka den grekcypriotiska uppfattningen att den turkiska sidan överdrev konsekvenserna av den ekonomiska blockaden för att uppnå politiska fördelar.

Samma dag rapporterades även från FN-högkvarteret i Nicosia att en finsk FN-officer hade observerat periskopet från en ubåt av okänd nationalitet utanför Kyrenia på Cyperns nordkust. Ubåten uppgavs ha befunnit sig omkring 500 meter från land innan den försvann västerut med en fart på cirka 12 knop.

Ypervorioi

Magnus Sjödahl:"Cypern är mitt andra hem - Turkiet måste lämna Cypern – NΑΤΟ kan ge ön långsiktig säkerhet”

                                   

Med nästan 50 års erfarenhet av och kontakt med Cypern, och med ett långt engagemang både i Borås lokalpolitik och i riksdagen delar kristdemokraten Magnus Sjödahl med sig av sina personliga minnen, kunskaper och politiska tankar om Cypern.

Sjödahl var riksdagsledamot 2013–2014 och är fortfarande aktiv i lokalpolitiken som ledamot av kommunfullmäktige i Borås.

I intervjun med Greek Radio and News in Florida är han tydlig när det gäller Cyperns framtid: Turkiet bör dra tillbaka sina trupper. Han ser också positivt på ett framtida cypriotiskt Nato-medlemskap och menar att det skulle kunna ge ön långsiktig säkerhet.

I dag är det den 5 september. Jag befinner mig tillsammans med kristdemokraten Magnus Sjödahl, som har besökt Cypern många gånger. Stämmer det?

– Absolut. Första gången jag kom till Cypern var 1978, då jag tjänstgjorde i den svenska FN-bataljonen, inom de fredsbevarande styrkorna.

Sedan dess har jag besökt Cypern många gånger, oftast på hösten, i oktober eller november. Det är den tid på året som passar mig bäst eftersom vädret där då påminner om den bästa svenska sommaren, med temperaturer på omkring 25–28 grader både i havet och på land.

Jag brukar oftast åka till Larnaca, som jag tycker är en vacker och ganska vanlig mindre stad. Där finns inte lika mycket turism som i Ayia Napa eller Protaras. Det är en normal och trevlig stad där jag känner mig väldigt hemma.

Varför väljer du Cypern och inte något annat land vid Medelhavet? Vad är det som gör Cypern speciellt?

– Ön har en mycket speciell historia som jag älskar, och dessutom en unik kultur. Maten är fantastisk. Jag älskar medelhavsmat, grekisk bondsallad, souvlaki och naturligtvis KEO-öl.

Människorna är vänliga och mycket gästfria. Så det handlar om maten, kulturen, historien och naturligtvis vädret. Cypern har också en särskild betydelse för mig som kristen, eftersom det var där aposteln Paulus inledde sin första missionsresa tillsammans med Barnabas.

Barnabas var cypriot och det var förmodligen han som övertygade Paulus om att de skulle resa till hans hemland och berätta om det som hade hänt genom Jesu död och uppståndelse. De började sin missionsresa i Salamis och tog sig över hela ön till Pafos, där mycket intressanta händelser ägde rum.

I Bibeln finns relativt lite information om detta, men det finns även andra källor som man kan vända sig till om man vill veta mer. I Larnaca finns också Sankt Lazarus kyrka, där hans grav finns. Lazarus, som Jesus uppväckte från de döda, tog sig till Cypern, levde och verkade där och begravdes slutligen på den plats där kyrkan står i dag.

Det finns väldigt mycket spännande att upptäcka om man lämnar de rena turistområdena där många svenskar väljer att tillbringa hela sin semester. Det tycker jag är lite synd, eftersom det finns så mycket mer att upptäcka på denna fantastiska ö. Jag önskar Cypern allt gott inför framtiden. Tyvärr finns det en konflikt som jag verkligen skulle vilja se få ett slut, så att de olika befolkningsgrupperna kan leva fredligt sida vid sida.

Du säger att Cyperns kultur är fantastisk. Förutom den kyrkliga och kristna historien, finns det något annat som intresserar dig särskilt?

– Det fascinerande är att det är en relativt liten ö, men samtidigt finns där en så stor variation.

Man kan börja vid stränderna och havet och sedan åka upp till Troodosbergen, där landskapet nästan påminner om de svenska fjällen, till och med med snö. På bara en timme kan man gå från medelhavsklimat till ett landskap som nästan liknar de svenska fjällen. Det är verkligen fascinerande.

Det finns också den kulturella traditionen kring Afrodite, som enligt myten steg upp ur havet. Det är intressant att se hur olika kulturer möts när man studerar historien. Jag är också på sätt och vis influerad av den stoiska filosofin. I Larnaca finns en staty av Zenon från Kition, som grundade den stoiska filosofiska skolan. Han är en mycket intressant filosof som har haft stort inflytande över vårt sätt att tänka.

Det märks att du är mycket påläst och har ett djupt intresse för den cypriotiska kulturen. Vad var det som gjorde att du började intressera dig så mycket för Cypern?

– Allt började en sommareftermiddag 1974. Det var en söndag och jag hade kommit hem efter en utflykt.

Min pappa sade med sorgsen röst att det återigen var krig i Europa. Han hade själv tjänstgjort inom det svenska försvaret under andra världskriget och visste vad krig innebar. Han berättade för mig att Turkiet hade ockuperat en del av Cypern. Då väcktes min vilja att lära mig mer och kanske också kunna hjälpa till.

Efter att jag hade genomfört min värnplikt i Sverige sökte jag till FN-styrkorna, där jag sedan tjänstgjorde 1978–1979. Sedan dess har Cypern haft en särskild plats i mitt hjärta.

Hur många gånger har du sammanlagt besökt Cypern?

– Jag har tappat räkningen, men det måste vara mellan 15 och 20 gånger.

Finns det någon nackdel med Cypern? Något som du tycker borde förbättras eller förändras?

– Ja. Jag tycker att återvinningen och avfallssorteringen borde förbättras.

Det finns ganska mycket skräp i naturen och längs vägarna, exempelvis burkar och flaskor. Det finns inget pantsystem för förpackningar på samma sätt som vi har i Sverige, och jag tycker definitivt att ett sådant system borde införas för att minska nedskräpningen och föroreningarna. Det är något som stör mig.

Du har tidigare berättat att du har varit riksdagsledamot och bland annat träffat Cyperns ambassadör samt deltagit i riksdagens svensk-cypriotiska vänskapsgrupp tillsammans med Cecilia Magnusson. Vilka erfarenheter har du fått av det arbetet och vad kan Sverige göra för Cypern?

– Cecilia Magnusson var ordförande för riksdagens svensk-cypriotiska vänskapsgrupp, där jag var medlem under min tid som riksdagsledamot 2013–2014. Cypernfrågan skulle kunna beskrivas som en bortglömd konflikt.När vi har ett pågående krig i Europa, som i Ukraina, är det förståeligt att Cypernfrågan hamnar längre ner på dagordningen, eftersom det har rått vapenvila på Cypern i omkring 50 år.

Men det är fortfarande en olöst konflikt och ett öppet sår. Det måste komma en lösning, eftersom det inte är hållbart att situationen fortsätter år efter år. Jag skulle verkligen vilja att Turkiet drog sig tillbaka och lät turkcyprioter och grekcyprioter leva fredligt sida vid sida på en ö som i sin helhet hör hemma i den europeiska gemenskapen.

Republiken Cyperns president har öppnat diskussionen om ett framtida medlemskap i Nato. Tror du att Nato skulle vara positivt för Cypern?

– Jag tror att det skulle ge säkerhet.

Ön ligger på en oerhört strategisk plats, där Afrika, Asien och Europa möts.

Cypern hör definitivt hemma i den europeiska gemenskapen, och ett deltagande i ett försvarssamarbete skulle skapa en helt annan nivå av säkerhet.

När planerar du att resa till Cypern igen?

– Jag hoppas kunna åka i oktober eller november, någon gång under hösten.

En vecka är alldeles för kort. Därför brukar jag stanna minst två veckor.

Foto: Magnus Sjödahl är också supporter till AEK Larnaca och brukar ofta se laget spela när han besöker Cypern.

Intervjun har även återpublicerats i cypriotiska medier.

Ypervorioi

Svenska Tindra besökte ockuperade Cypern: ”Hjärtskärande att se de skändade och vandaliserade kyrkorna

   

Grekisk radio och news in Florida har uppmärksammat Tindra, som nyligen återvänt från en resa till den ockuperade norra delen av Cypern. Med familjeband och rötter som sträcker sig tillbaka till platserna hennes släkt tvingades fly ifrån, valde hon att korsa gränsen för att med egna ögon bevittna situationen på plats.

I denna intervju delar Tindra med sig av sina starka upplevelser från resan. Hon berättar om känslorna kring de öde och skändade kyrkorna, den påtagliga militära närvaron, samt de obehagliga mötena längs vägen.

Dessutom ger hon sin skarpa syn på den växande fastighetsmarknaden i området och skickar en tydlig uppmaning till utlänningar som funderar på att köpa bostäder på ockuperad mark.

Vad fick dig att vilja besöka den ockuperade delen av Cypern?

Anledningen var främst att jag ville se området med mina egna ögon. Tidigare hade jag bara varit i Famagusta och Varosha. Det är också ett personligt och tungt ämne för mig eftersom min mamma, min familj och min släkt tvingades fly därifrån när turkarna kom. Jag var dessutom nyfiken på hur resten av den ockuperade sidan ser ut och vad det är som lockar svenskar och andra att köpa bostäder där.

Vilka platser besökte du och vad gjorde starkast intryck på dig?

Jag körde in från Deryneia, åkte till Salamis, besökte historiska slott (som Hilarion) och körde längs den vackra kustvägen ända ut till den norra spetsen. Jag besökte även stranden Golden Beach samt planerade att ta mig via Nicosia tillbaka. Det som gjorde mig mest ledsen var att se hur cypriotiska hem har tagits över eller står helt öde, samt den omfattande skändningen av kyrkorna. Det gjorde också starkt intryck på mig hur skitigt och nedskräpat det var på fina stränder, samt hur antikens platser som Salamis bara lämnats utan omvårdnad och växt igen.

Hur upplevde du närvaron av turkiska flaggor, militär och andra symboler i området?

Det kändes obehagligt. Jag lade märke till en massiv närvaro av turkiska flaggor och mycket reklam för "The North". När vi vek av och körde genom bergen tillbaka dök det plötsligt upp massor av militära skyltar med varningar om att inte fotografera, vilket gjorde mig ganska rädd.

Blev du rädd under din vistelse?

Ja, jag var konstant rädd och kände att jag aldrig var säker där. Jag var hela tiden på min vakt. Eftersom min täckning var avstängd (i flygplansläge) såg jag till att meddela mina vänner så fort jag fick Wi-Fi på något kafé, så att någon visste var jag befann mig om det skulle hända något. Särskilt på folktomma vägar och stränder som Golden Beach dök tankar upp om vad som skulle hända om någon skulle skjuta eller kidnappa mig.

Finns det kvar kyrkor och vilket intryck gav deras skick dig?

Ja, det finns kyrkor kvar, men de står helt öde och förfallna. Det som var mest hjärtskärande för mig var att de har skändats och vandaliserats med hemskelser skrivna på väggarna invändigt. Det gjorde väldigt ont i mitt hjärta att se hur heliga platser har behandlats.

Skulle du rekommendera flera svenskar att besöka den ockuperade delen? Varför i så fall?

Nej, jag tycker inte att man ska lita på människorna där och man måste vara på sin vakt hela tiden om man åker dit. Jag tvekar själv inför om jag någonsin vill åka över igen på grund av den olustiga känslan, nedskräpningen och sorgen över hur byggnader och kyrkor har förstörts.

Vad säger du till folk som köper mark/lägenhet/hus på ockuperade Cypern?

Jag säger att de är "dumma i huvudet" och rent av "idioter". Det är idiotiskt att köpa bostäder där eftersom marken faktiskt tillhör cyprioter och inte Turkiet. Jag vill också slå hål på myten om att det skulle vara ett "rent och fint paradis" – det är smutsigt, ogenomtänkt och otrevligt.

Ypervorioi

Palmes vän Ecevit mitt under invasionen: ”Vi skulle kunna ockupera hela Cypern”

Olof Palmes vän Bülent Ecevit, mannen som ledde Turkiet under invasionen av Cypern och som efter invasionen också besökte Sverige som Palmes gäst, stod den 16 augusti 1974 bakom ord som i dag utgör ett slående historiskt tidsdokument. Att Ecevit senare var Palmes gäst i Sverige finns också dokumenterat i svenska källor. 

Den dagen befann sig Cypern i slutskedet av den andra fasen av den turkiska invasionen. Turkiska styrkor hade ryckt fram över stora delar av norra Cypern och Turkiets premiärminister talade öppet om landets militära överlägsenhet.

I svenska Expressen publicerades ett uttalande som knappast lämnar något utrymme för missförstånd. Ecevit förklarade för BBC att Turkiet militärt hade kapacitet att gå ännu längre:

Expressen 1974-08-16 TURKIET:

– Vi skulle kunna ockupera hela Cypern

Av JUSSI ANTHAL

LONDON (Expressen). — Vi skulle kunna ockupera hela Cypern, men vi kommer inte att utnyttja vår militära överlägsenhet.

Det sa den turkiske premiärministern Bülent Ecevit i går kväll i en intervju i den brittiska radion BBC.

De militära operationerna på Cypern är nu snart avslutade och sedan ska det gå lättare att komma överens vid konferensbordet, sa Ecevit.

Då behärskar Turkiet omkring en tredjedel av Cyperns yta. I det området bor 91 000 turkcyprioter och 140 000 grekcyprioter. Men trots att turkarna är i minoritet och trots att många turkar bor utanför området ska inga familjer flyttas över den nya gränsen, sa Ecevit.

— Vi är övertygade om att den situation som vi skapar nu är en garanti för att greker och turkar ska kunna leva fredligt sida vid sida i framtiden.

Den turkiske premiärministern sa också att han aldrig fruktat ett öppet krig med Grekland. Han var säker på att det grekiska folket inte ville ha en konflikt med Turkiet, som har en överlägsen armé.

Med hjälp av sitt nya starka läge hoppas den turkiska regeringen nu kunna lösa andra problem med Grekland. Viktigast är tvisten om oljan i Egeiska havet.

Expressen 1974-08-16 

Ypervorioi 

Svenskan med Cypern-tatueringen: ”Klimatet och människorna är fantastiska”

   

En tatuering föreställande Cypern fångade vår uppmärksamhet och ledde till en intressant intervju med svenskan Jessica Laphosa. Efter att ha besökt ön omkring 40 gånger och ägt en lägenhet i Protaras berättar hon om den starka relation hon har byggt upp till Cypern, sin kärlek till människorna och varför hon varmt rekommenderar landet som både resmål och en utmärkt destination för familjer.

Du har en tatuering av Cypern. Varför?

För att jag älskar landet så mycket.

Kan du berätta lite om din relation till Cypern?

Jag har varit på Cypern ungefär 40 gånger. Vi hade en lägenhet i Protaras i fem år.

Varför valde ni att köpa en lägenhet där?

Vi hade semestrat där många gånger och tyckte att det var fantastiskt fint. När vi började leta efter ett boende utomlands föll valet på Protaras. Vi fick bo i lägenheten under en vecka innan vi bestämde oss för att köpa den.

Var priset bra?

Ja, den var rimligt prissatt. I dag är bostadspriserna på Cypern betydligt högre.

När köpte ni lägenheten?

År 2017.

Var det en bra investering?

Ekonomiskt kanske inte, men vi använde den väldigt mycket, så för oss var den absolut värd det.

Vad är den största fördelen med Cypern?

Klimatet och människorna.

Vad är det som gör människorna speciella?

De är otroligt trevliga och hjälpsamma. Behövde man exempelvis en rörmokare räckte det att fråga på en restaurang, så ordnade någon fram en bekant direkt. Allting fungerade väldigt smidigt.

Vilka platser på Cypern rekommenderar du?

Protaras och Paralimni.

Finns det några nackdelar?

Den största nackdelen är att flygpriserna har blivit högre, vilket gör resorna dyrare. Annars är det väldigt bra.

Finns det något som Cypern kan förbättra?

Mycket har redan blivit bättre. Vägar, trottoarer och gångstråk har rustats upp ordentligt. Restaurangerna har också blivit bättre eftersom det inte längre finns lika många inkastare. Man kan titta på menyerna i lugn och ro.

Åker du till Cypern varje år?

Ja, det gör vi.

Skulle du rekommendera andra svenskar att resa till eller köpa bostad på Cypern?

Absolut. Jag rekommenderar Cypern hela tiden. Klimatet, människorna och livskvaliteten gör landet till ett fantastiskt resmål.

Är Cypern ett familjevänligt resmål?

Ja, absolut. Väldigt familjevänligt.

Är det något du vill tillägga?

Jag rekommenderar verkligen ett besök. Vi var där för en vecka sedan och trots uppgifter om minskad turism märktes det inte alls på plats. Allt fungerade som vanligt.

Ypervorioi

Allehanda för Folket 1878: Två av tre invånare på Cypern är greker – öns berömda skogar har till stor del förstörts

  

Bara några månader efter att Cypern överlämnats av Osmanska riket till Storbritannien publicerade den svenska tidningen Allehanda för Folket artikeln ”Utsigter från Cypern”. Texten skildrar det internationella politiska läget vid tiden och förklarar varför Cypern ansågs vara av stor strategisk betydelse för det Brittiska imperiet efter Berlinkongressen.

Samtidigt beskrivs öns geografi, befolkning och städer. Det framgår att omkring två tredjedelar av Cyperns cirka 150 000 invånare var greker. Särskild uppmärksamhet ägnas åt de en gång rika cypriotiska skogarna, som till stor del hade förstörts trots att de tidigare varit kända för att leverera värdefullt skeppsvirke. Texten återger också de förhoppningar som fanns år 1878 om att den nya brittiska administrationen skulle genomföra utvecklings- och moderniseringsprojekt på ön.

Allehanda för Folket, 1878-08-14

Utsigter från Cypern

Som läsaren kanske erinrar sig motsatte sig lord Beaconsfield (Benjamin Disraeli) vid Berlinkongressen Rysslands krav på att erhålla den viktiga hamnen Batum vid Svarta havet. Hela kongressen riskerade att bryta samman på grund av denna fråga. Till slut mildrades dock det brittiska motståndet och Ryssland fick överta Batum under förutsättning att hamnen förblev öppen och obefäst för handel.

De ryska reaktionerna var först positiva. Men snart kom beskedet att England hade slutit en allians med Turkiet och erhållit en ny flottstation på Cypern. Därmed sattes ett stopp för Rysslands fortsatta expansion på osmanskt territorium.

”Omöjligt! Otroligt!” utbrast många. Men överenskommelsen var ett faktum: en offensiv och defensiv allians där England skulle behålla Cypern så länge Ryssland behöll Batum.

De ryska tidningarna riktade därefter hård kritik mot Storbritannien, som ansågs stå i vägen för ryska ambitioner. Trots detta tog England Cypern i besittning och förväntades behålla ön under lång tid. Enligt artikeln var Cypern en idealisk flottstation och en strategisk utpost för kontrollen av sjövägarna till Konstantinopel, Suezkanalen och östra Medelhavet.

Cypern, som av turkarna kallades Kibris och av grekerna Kypros, ligger i Medelhavets nordöstra hörn. Ön hade omkring 150 000 invånare, varav två tredjedelar var greker.

Ön genomkorsas av två bergskedjor från öst till väst, vars högsta toppar når 6 187 fot. Marken beskrivs som mycket bördig men otillräckligt odlad. De vackra skogar som en gång täckte ön och levererade berömt skeppsvirke hade däremot till stor del avverkats.

Huvudstaden Nicosia, som grekerna kallade Lefkosia, hade omkring 12 000 invånare. Bland andra viktiga städer nämns Famagusta, Larnaka, Pafos och Limassol.

Klimatet på Cypern uppskattades inte särskilt mycket av engelsmännen. Bristen på dricksvatten lyfts fram och bostäderna i städerna beskrivs som enkla och av låg standard. Samtidigt ansågs hyrorna vara mycket höga.

Trots problemen uttrycktes stora förhoppningar om framtiden. Den nye brittiske guvernören, general Garnet Wolseley, hade redan anlänt till ön med sina trupper. Enligt uppgifter hade han med sig 21 miljoner kronor i guld för offentliga arbeten och utvecklingsprojekt. Wolseley beskrevs dessutom som ”rätte mannen på rätte platsen”.

Ypervorioi 

Grekland i fokus för Sverige-Norges handel – ett unikt dokument från 1833

  

I oktober 1833 publicerade Götheborgs Dagblad en notis från Handels-Societeten i Göteborg där stadens handelsmän och redare kallades till ett möte för att diskutera svensk handel med Grekland. I centrum stod en rapport från den svenske och norske generalkonsuln i Grekland, som hade lämnat förslag om hur svenska handelsintressen bäst kunde främjas i det nybildade grekiska kungariket. Notisen visar att svenska handelskretsar redan tidigt följde utvecklingen i Grekland efter självständighetskriget och sökte nya möjligheter för handel och sjöfart i östra Medelhavet. Samtidigt behandlades lokala frågor om saltlager och saltavgifter, vilket ger en intressant inblick i de ekonomiska frågor som sysselsatte Göteborgs handelsliv under 1830-talet.

GÖTHEBORGS DAGBLAD 1833-10-09

Stadens samtelige Herrar Handlande anmodas att Fredagen den 11:te dennes kl. Elfva f. m. hos HandelsSocieteten sig infinna för att dels välja Ledamöter uti Societeten i Stället för dem, hvilka nu äro i ordningen att afgå, samt dels meddelas en af Kongl. Svenska och Norrska General Consuln i Grekland, om Handels tillstånd derstädes, till Kongl. Maj:ts och Rikets Höglofliga Commerce-Collegium afgifven Rapport, med deruti lemnade förslag om hvad för Svenska Handelns Interessets befrämjande inom Greklands område må vara att iakttaga.

Och som vid nämnde tillfälle jemväl förekommer en uppställd fråga, huruvida någon minskning uti årliga Saltlagret härstädes bör hos Kongl. Maj:t i underdånighet begäras; äfvensom om en tillämnad underdånig framställning bör härvid göras, i afseende på reparterade årliga Salt-afgiftens indrifning, så anmodas samtelige Skepps Rederierne i Staden, att till öfverläggning i berörde ämnen likaledes sig infinna.

Götheborg d. 1:ste October 1833.

**Handels Societeten.**

Göteborgs dagblad 1833-10-09 

Ypervorioi 

Cyperns bortglömda kvinnor trotsade ockupationen – stoppades av FN-soldater

I dagens Sverige vet många väldigt lite om Cypern och händelserna 1974. Samtidigt som kvinnors rättigheter ofta diskuteras hörs sällan berättelserna om de grekcypriotiska kvinnor som fördrevs från sina hem efter den turkiska invasionen och den fortsatta ockupationen av norra Cypern.

Våldtäcker mot kvinnor, försvunna personer och förstörelsen av kyrkor och kulturarv på den ockuperade delen av ön får sällan samma uppmärksamhet som andra konflikter. För många cyprioter känns det som att deras lidande inte anses lika viktigt.

Den här artikeln från svensk press visar hur grekcypriotiska kvinnor försökte återvända till sina hem och protestera mot ockupationen av norra Cypern en del av historien som sällan berättas i dagens Sverige.

Expressen 1987-06-15

Intermezzo med kvinnor på Cypern
Av Johan Wopenka

GÖTEBORG (GT) Svenska FN-soldater på Cypern fick i går ingripa mot 250 demonstrerande kvinnor.

Dessa hade tagit sig in i den demilitariserade och minerade zonen som skiljer öns norra och södra delar.

Ingen skadades vid intermezzot, som var över efter ett par timmar.

Kvinnorna kom från den grekiska delen av ön. De har tidigare varit bosatta på den turkiska sidan, men tvingades därifrån i samband med den turkiska invasionen 1974.

Protesterade mot delningen

Enligt uppgift ville kvinnorna besöka sina gamla hem och protestera mot delningen av ön.

Kvinnorna kom i bussar till Nicosia, men fick där besked att de inte fick passera genom buffertzonen. De åkte då söder om staden, och tog sig in i zonen på en avsides belägen väg.

Zonen är minerad

FN-soldater skickades till platsen för att varna kvinnorna.

– Zonen är till stor del minerad. Det är FN-styrkornas uppgift att se till att zonen är folktom, förklarar de svenska styrkornas befälhavare, överstelöjtnant Bo Hultin.

De flesta kvinnorna hejdade sig, men ett 50-tal försökte fortsätta in på området, och fick stoppas handgripligen av de svenska FN-soldater som kommenderats till platsen.

Pansar spärrade vägen

Samtidigt kom också ett halvt dussin pansarfordon till platsen för att spärra av den väg kvinnorna försökte använda.

Efter några timmar gav kvinnorna upp. Ingen skadades vid intermezzot.

Expressen 1987-06-15

Ypervorioi 

Ingen ville ha dem i Sverige – på Cypern blev de TV-kändisar-"Det där är ett berömt rockband"

I februari 1990 publicerade Aftonbladet ett reportage om det svenska rockbandet It's Alive, som lämnade Stockholm och reste till Cypern för att spela på nattklubbar i Larnaca. Det som från början var tänkt som ett tillfälligt arbete utvecklades snabbt till en oväntad framgång. Bandet blev uppmärksammat av cypriotisk television, spelade in musikvideor och fick en växande skara fans på ön. Reportaget ger samtidigt en intressant bild av Cyperns nöjesliv i början av 1990-talet och hur svenska musiker kunde hitta nya möjligheter utanför Sveriges gränser när skivbolagen hemma inte visade något intresse.

Aftonbladet 1990-02-09

Vad ska ett begåvat rockband ta sig till när inget skivbolag vågar satsa på en platta?

Stockholmsbandet "It's alive" packade och åkte till Cypern på "träningsläger".

– och blev stjärnor i cypriotisk TV...

"It's alive" är nästan det första vi hör talas om när vi landar på Cypern. Vi blir visade till Kethera, en nattklubb i staden Larnaca.

Det är på Kethera som örepublikens alla rockfans samlas. Där får de vad de tål av sex stockholmare, ett kraftigt funk-rockljud, power-pop som tonåringarna dansar till i stora grupper.

– Vi spelar mest coverlåtar här, säger sångaren Martin Sandberg, 18, nästan urskuldande.

Mat och husrum

"It's alive" har ett sex månader långt kontrakt på Kethera, med spelningar fem nätter i veckan. De har tillgång till två lägenheter och en bil, de får tillräckligt med pengar till mat, resor, försäkringar och nöjen.

Men det är på dagarna det verkligen gäller. Då kläcker de sex killarna idéer, under en joggingtur eller i gymet. Sedan åker de till nattklubben för att repa och sätta ihop egna låtar.

Det var i mitten av september som killarna lämnade Sverige och jobben som taxichaufför, bilbud, tidningsutbärare med mera. Men varför reste de just till Cypern?

TV hörde av sig

– Jag har en kompis som är reseledare. Han tog med sig en av våra demotejper hit för att försöka fixa en månads jobb, och så ville den här klubben ha oss i ett halvår, berättar trummisen Anders Gustafsson.

Killarna hade inte räknat med någon speciell uppmärksamhet. Men redan efter någon månad hörde TV av sig.

– Rock är ganska nytt här. Musikerna har svårt för rock- och popharmonierna. De vet inte hur man gör och det finns knappt några inhemska band, säger Per Ahlström.

Final i Rock-SM

TV spelade in två rockvideor, och de har visats flera gånger i populära lördagsprogram i TV.

För två år sedan gick bandet till final i Rock-SM. Sedan satsade de egna pengar på en EP, men fick inga napp från något skivbolag. Sedan dess har de mest spelat på ungdomsgårdar, diskotek och utomhusfestivaler.

– Vi låter ju inte som Opa precis, och så sjunger vi på engelska. Nu är det bara Listan och Svensktoppen som gäller, säger gitarristen Per Aldeheim, 23.

Svartsjuka killar

Men på Cypern duger engelskan bra. Nu har bandet fått anbud från fler nattklubbar, och kanske stannar bandet ett tag till.

– Men det är svårt att vara svenskt rockband här på Cypern. Tjejerna är intresserade, men det går inte att vara kompis med dem som vi är vana vid hemifrån. Då blir de cypriotiska killarna svartsjuka på oss. Och på pubarna fattar de inte våra skämt, och vårt sätt att vara, säger Martin Sandberg.

– På så sätt är vi precis som ett gäng turkar i Tensta. Vi vill inte ändra på vårt sätt bara för att vi kommit hit, säger Per Aldeheim.

Ber om autografer

När vi följer killarna på promenad genom Larnaca kommer fyra tjejer fram och ber om autografer.

– Det där är ett berömt rockband, säger en ung pappa till sin familj, och pekar diskret åt de svenska killarnas håll.

Familjen tittar nyfiket efter ett gäng killar med moderiktiga glipor i jeansen och långa fönade hårmanar.

De går med lugna, bestämda kliv, i en värld fjärran från oförstående svenska skivbolag.

Carina Johansson
LARNACA

Ypervorioi 

Nio år efter invasionen – Aftonbladets reportage från Cypern 1983

Aftonbladet publicerade den 13 maj 1983 ett reportage om Cypern som visar hur ön beskrevs för svenska läsare under 1980-talet. Artikeln handlar inte bara om sol och bad, utan även om människorna, historien och vardagen på ön, mindre än ett decennium efter den Turkiska invasionen. 

Aftonbladet 1983- 05-13 - Cypern – mycket mer än god mat, sol och bad

Cypern – eller Kypros som gudinnan Afrodite, uppstigen ur vågorna vid Paphos, också kallas – är ett av svenskarnas mest populära badresmål.

Men ön har mycket mer att ge än bara god mat, sol och bad.

Den mångtusenåriga historien har lämnat efter sig tempel, kloster och museer.

Men på Cypern finns också en vänlighet och en gästfrihet som man saknar i många andra turistländer.

Åker du till Cypern – och det gör mer än 50 000 svenskar i år – så kommer du att upptäcka att den här ön är något av det finaste som finns vad gäller turism.

Vänligare och lite lugnare men med en hel del helligång i Limassol för den som önskar.

Jag frågade Andros på The Lamb and the Bull (Lammet och tjuren), en av Larnacas originella ”engelska” pubar (det finns 20 000 brittiska soldater på ön) varför cyprioterna är så gästvänliga?

– Det beror på att vi lärt oss att umgås med främmande folk. Vi har varit ockuperade av perser, romare, venetianare, turkar och engelsmän och lärt oss att man kan tjäna en slant på att hyresgästerna.

Nu tjänar den unga (23 år) cypriotiska republiken en hel del på turisterna. Nordeuropéer kommer som aldrig förr till den här lilla ön (tre gånger så stor som Gotland) i östra Medelhavet.

Cypern hör genom sitt östliga läge till Asien. Men cyprioterna känner sig som européer.

Västerländsk

Trots att det bara är en halvtimmes flygresa till arabvärlden, så verkar Cypern mer västerländskt än till och med Grekland.

Kanske beror det på att så många talar engelska.

Men det är något annat, mer obestämt också. Gatulivet är inte lika stökigt, försäljarna inte lika påträngande som i Aten eller Beirut.

Och så är ön liten som sagt.

Hamnar du på hotell Lordos Beach i utkanten av Larnaca – stranden här är inte lika fin som i Limassol, siktat vetemjöl i stället för potatismjöl – så titta in till tidningsförsäljaren alldeles vid hotellets ingång.

Morgontidningar

Mister Stylianou är en äldre, magerlagd herre, som säljer svenska morgontidningar, amerikanska cigaretter och badbollar. Och han kan berätta om Cypern.

– Vi, jag tillhör familjen Lordos, som äger det här hotellet, hade tidigare flera hotell i Famagusta. Så för nio år sedan kom turkarna. Vi hade bara några timmar på oss att plocka ihop det nödvändigaste och fly.

– Nu har jag och min fru den här lilla butiken. Vi klarar oss knappt, men vi är tacksamma för att vi och våra två söner klarade oss levande från kriget.

I matsalen säger jag till en kypare att mister Stylianou är släkt med familjen Lordos.

– Det är det jag också, säger kyparen. Lordos är en stor familj.

Stor släkt

Ibland får man känslan av att alla på ön är släkt med varann eller åtminstone känner varann.

Men så är Cypern inte heller stort, cirka 600 000 invånare och fyra av fem är grekcyprioter, övriga turkar och armenier.

En solig (335 av årets dagar är soliga på Cypern) eftermiddag satt jag utanför hotellet och läste den engelske författaren Lawrence Durrells kärleksfulla bok om Cypern, ”Bittera citroner”.

I boken berättar Durrell om hur han kom till hamnstaden Kyrenia (nu i turkzonen) från Pireus med båt på 50-talet och hur han kom över ett gammalt hus i byn Bellapais på nordsidan av ön.

Äldre man

Plötsligt avbryts läsandet av att en äldre man kommer fram och säger:

– Jag ser att ni läser en bok av herr Durrell. En gång lagade jag hans hus. Det var taket som läckte. En mycket älskvärd man, herr Durrell.

Så är det på Cypern. Man är släkt med varandra och så lagar man varandras tak.

Thomas Waldén.

Ypervorioi

”Vi lastade cypriotiska druvor till Sverige och drack sött vin” – minnen från Cypern 1965

 

Bengt Brunius är ledamot i Individ- och familjeomsorgsnämnden i Borås stad i Sverige och talar med Greek Radio and News in Florida om sin långvariga relation och kärlek till Cypern. Sedan sitt första besök på ön år 1965 har han återvänt många gånger och beskriver Cypern som en plats med lugn, vacker natur, god mat och gästvänliga människor. I intervjun berättar han om sina första minnen från Limassol och varför han fortfarande rekommenderar Cypern till svenska resenärer.

Kan du presentera dig själv och berätta om din relation till Cypern; 

Jag heter Bengt Brunius och jag reser ganska ofta till Cypern. Första gången jag kom till Cypern var 1965. Då var jag en ung pojke och arbetade på ett fartyg som anlände till Limassol.

Vad gjorde ni på Cypern då;

Vi lastade små gröna vindruvor som vi transporterade och sålde i Sverige. De var väldigt goda. Vi hade också ett kylrum på båten och eftersom jag arbetade nere i maskinrummet där det var mycket varmt brukade jag gå in i kylrummet och ta en klase vindruvor.

Minns du något särskilt från den tiden; 

Ja, jag minns att vi drack mycket sött vin som vi köpte på tavernorna. Det var något speciellt och väldigt annorlunda jämfört med det vi hade i Sverige.

Varför återvänder du så ofta till Cypern;

Jag tycker att Cypern är väldigt vackert. Det har ett bra klimat, god mat och lugn. Där kan jag verkligen koppla av. Jag läser, promenerar och njuter av naturen. Jag kommer definitivt att återvända igen.

Det har förekommit oroligheter i regionen den senaste tiden. Har du någonsin känt dig otrygg på Cypern;

Nej, inte alls. Jag har aldrig känt mig otrygg där.

Vad skulle du vilja se mer av på Cypern som turistdestination; 

Kanske fler utflykter bort från turistorterna. Jag skulle vilja lära känna bergen och landsbygden bättre, se hur vanliga människor lever, arbetar och försörjer sig. Det tycker jag är mycket intressant.

Hur brukar du tillbringa dina dagar på Cypern;

Jag äter frukost och middag på hotellet. Till lunch brukar det räcka med lite hårt bröd och kaffe. Sedan promenerar jag mycket och kopplar av.

Vad uppskattar du mest med den cypriotiska gästfriheten; 

På hotellet finns en äldre man i restaurangen som alltid kommer fram och hälsar på mig. Innan jag reser tillbaka till Sverige säger han alltid ”välkommen tillbaka”. Sådana saker betyder mycket och får en att känna sig som hemma.

Skulle du rekommendera andra svenskar att resa till Cypern;

Ja, absolut. Det är en vacker och trygg destination. Cypern har allt som behövs för att vara ett bra turistmål.

Ypervorioi

"Hello sexmachine” – Svenskor berättar om flirtandet och Cypern i ett svenskt reportage från 1981

Genom vår fortsatta forskning i svenska tidningsarkiv har vi hittat ännu ett ovanligt reportage om Cypern och den tidiga skandinaviska turismen på ön. Artikeln, publicerad i svensk press under charterturismens första årtionden, beskriver hur svenska kvinnliga turister upplevde Cypern, mötet med den lokala kulturen och den uppmärksamhet de fick under sina semestrar. Samtidigt ger reportaget en tydlig bild av hur stora kulturella skillnader mellan dåtidens Sverige och Cypern skapade både fascination och missförstånd.

Expressen 1981-10-10 Cypern kan man få sig ett nyp

CYPERN (Expressen). – Hello sexmachine! Varifrån kommer du? Ska du hänga med på disco?

Det kan vara jobbigt att vara kvinnlig turist på Cypern. Cypriotiska män ropar ständigt efter en.

Jag gillar Cypern, har varit här många gånger och återvänder gärna. Men vissa dagar önskar jag att ön – eller snarare männen – kunde fara åt pepparn.

Det handlar inte bara om att de ropar efter en och tutar från bilarna. De nyper en också i baken när man cyklar förbi.

Jag undrar hur många gånger jag varit nära att vingla in under en bil.

Antalet resenärer som återvänder till Cypern är stort. Många av dem, säger reseledarna, är kvinnor i alla åldrar. Här finns inte bara sammetsögda cyprioter utan också virila FN-soldater.

Och det är förstås inget fel med en liten semesterromans.

Historierna om svenska kvinnors lättsinne är många. Kanske är de inte helt grundlösa när männen beter sig som de gör.

Man kan knappt gå en meter utan att en bil stannar och frågar om man vill följa med på en drink eller dans.

Det är påfrestande att ständigt ha någon efter sig.

Men man kan också förstå männen. Varje vecka kommer grupper av flickor från det frigjorda Sverige till ett Cypern där den grekisk-ortodoxa kyrkan fortfarande har ett starkt grepp och där sexuella relationer före äktenskapet är ovanliga.

Cypriotiska kvinnor är ofta svåra att komma nära. Då dyker deras raka motsatser upp. Inte bara sexuellt. Svenska kvinnor är mer spontana, öppnare och lättare att få kontakt med.

Men det skapas också en del märkliga föreställningar om livet i Sverige.

En kanadensare som hade observerat svenskor på ”grönbete” frågade mig:

– Vad gör egentligen svenska män på sina semestrar?

– Tja… svarade jag.

– Jag har hört att de antingen super eller vandrar i fjällen, sade kanadensaren.

Svenska tjejer rullar runt i höet på Cypern. Svenska killar super eller vandrar runt med ryggsäck hemma i Sverige.

Expressen 1981-10-10 

Ypervorioi