”Delning eller döden” – turkarnas krav på Cypern 1958, nästan 16 år före invasionen

Den 10 augusti 1958 publicerade Aftonbladet ett reportage från Cypern av Barbro Karabuda. Det var nästan 16 år före den turkiska invasionen den 20 juli 1974. Redan då återgav tidningen uttryckliga krav på öns delning.

I reportaget citeras den turkcypriotiske ledaren dr Kucuk:

”Taksim ska gå igenom! Menderes säger så! Delning eller döden!”

Hänvisningen till Menderes följs av ytterligare ett uttalande, som korrespondenten tillskriver turkcyprioterna:

”Turkiet väntar att vi gör vår plikt.”

Även barnen förekommer i skildringen. Karabuda skriver att turkiska småbarn hade lärt sig ordet ”taksim” — delning — före orden ”mamma” och ”pappa”. Stycket inleds med slagordet: ”Delning! Delning eller döden!” Hon beskriver delningen som cypernturkarnas ”sista och absoluta mål”.

Detta stod alltså i en svensk dagstidning redan 1958. Kravet på Cyperns delning var öppet uttalat långt före invasionen 1974.

Slående är också korrespondentens ordval. EOKA betecknas som ”den grekiska terroristorganisationen”, medan TMT beskrivs som ”en försvarsorganisation”. I samma reportage som återger delningskraven, hänvisningen till Menderes och orden om att fullgöra sin plikt gentemot Turkiet får de två organisationerna helt olika beteckningar. Även det språkbruket är en del av historien som behöver granskas.

DELNING ELLER DÖDEN - Aftonbladet 1958-08-10

Vapenstillestånd — men hur länge?

Av BARBRO KARABUDA

En mycket liten optimism kan man skymta i de allra senaste nyheterna från Cypern. Ännu ingen optimism vad det gäller en lösning av ö-problemet men ett hopp om att det nu ska bli ett slut på de senaste sju veckornas mord, då över 120 turkar och greker dödats, flera hundra sårats och massor av hus bränts, ner. Den grekiska terroristorganisationen EOKA har proklamerat vapenstillestånd och den turkiska motsvarigheten TMT, som är en försvarsorganisation, anser det som naturligt att vedergällningsåtgärderna upphör om grekerna slutar med sina våldsdåd. Greker och turkar gör alltså ett försök att hålla sig lugna, avvaktande ett slut på ö-schismen, som för grekerna endast kan innebära att Cypern blir grekisk egendom, och som för turkarna endast kan betyda en delning av ön.

”Taksim! Ya taksim ya ölum!” Delning! Delning eller döden! De turkiska småbarnen har lärt sig uttala ordet ”taksim” före både orden mamma och pappa. ”Taksim” är cypernturkarnas sista och absoluta mål, varje turk är beredd att dö för vad han anser vara sin rätt.

☆ Endast hat

När jag första gången besökte Cypern, det var före den 1 april 1955, då den så kallade terroristtiden inträdde, hade jag ingen känsla av att denna vackra och vänliga plats beboddes av olika nationaliteter. Jag minns hur vi i bl. a. den turkiska staden Lefke fick bevis på hur bra de olika folken kom överens. De grekiska minoritetsfamiljerna talade turkiska, umgicks med turkarna, åt, sjöng och roade sig tillsammans med dem. Det var likadant med de turkiska minoriteterna i de grekiska städerna. Så gott som hela ö-befolkningen talade engelska, grekiska och turkiska, och man använde sig av de tre språken. I år när jag kom tillbaka till detta Cypern, som har en av de allra vackraste naturer jag skådat, blev jag tagen på ett chockartat sätt. Mellan öns tre nationaliteter finns nu endast hat, ett hat som fötts i regeringarna i respektive Aten, Ankara och London.

Gud har verkligen skapat Cypern som en underbart vacker plats, ett av de allra grönaste, rofyllda landskap man kan finna. Klimatet är behagligt. Fåraherdar strövar långsamt över ängarna, någon med ett nyfött lamm hängande och slängande under armen. Man har svårt att förlåta mänskliga ambitioner och missförstånd för det helvete, som ön förvandlats till. Fåraherde med svart turban är grek, med vit är turk, och man ser inte de båda tillsammans ute i markerna. Man nedlåter sig inte längre till att tala annat än sitt eget modersmål. Ön har inte uppdelats enligt turkarnas önskan, men i småpartier är Cypern avdelad så att all kontakt är bruten mellan greker och turkar. När utegångsförbudet är hävt, går sedan länge turkiska och grekiska bussar i trafik sida vid sida, de två nationaliteterna har egna droskbilar. De handlar inte i varandras affärer och talar inte med varandra, såvida detta inte är nödvändigt. Städer och byar är delade i grekiska och turkiska delar.

☆ Tre oförenliga krav

Cypern-problemet är ett av de mest svårlösta politiska problemen. Tre länder, samtliga medlemmar i Atlantpakten, spelar huvudrollerna i denna konflikt, där man i stort sett kan dela upp de tre nationaliteternas syn på Cypern enligt följande:

1. Den grekiska befolkningen kräver att få självstyrelse, vilket även innebär att ön ska tillhöra Grekland.
2. Den turkiska befolkningen fruktar att detta skulle innebära absolut förlust av friheten och att minoriteten skulle bli illa behandlad efter det obeskrivliga hat som uppstått mellan de båda folkgrupperna.
3. Storbritannien inser för sin del med rätta Cyperns strategiska läge.

Grekerna utgör 400.000 av öns befolkning på 550.000. De tillhör alltså majoriteten och har intet att förlora vad som än bestämmes i London. 40 proc. av landytan tillhör turkarna, 10 proc. Storbritannien, och resten grekerna. Cypern har styrts av Turkiet i 300 år och av Storbritannien i 77 år.

☆ Dr Liten

Hos turkarna på Cypern finns det ingen skepticism angående ”taksim”, de är övertygade om seger, om inte genast så efter ett krig. De tror helhjärtat på sin ledare dr Kucuk (dr Liten), när han försäkrar att de inte behöver oroa sig: ”Taksim ska gå igenom! Menderes säger så! Delning eller döden!” Och skulle någon turk ändå vilja lämna ön, där han levt ett så orosfyllt liv, så är hans största önskan, hans stora dröm — Turkiet. Men den turkiska regeringen är mån om att turk-cyprioterna, som nu innehar brittiska pass, inte tilldelas ett turkiskt sådant, vilket skulle kunna innebära en betydande minskning av den turkiska minoriteten på Cypern och samtidigt en ännu mindre chans till en framtida delning av ön.

”Turkiet väntar att vi gör vår plikt”, säger turkarna på Cypern och svär att fortsätta försvara sig och sin rätt.

Grekerna vill inte ta turkarna på allvar. De fnyser åt deras kamp. De har nog av engelsmännen och tycker att Cypern-problemet egentligen inte alls är komplicerat. Det är ju bara att hörsamma majoritetens önskan, så är problemet löst.

☆ Politik och religion

Det är svårt att få klart begrepp om grekerna, de är själva delade i två stora grupper, 60 proc. av den grekiska Cypern-befolkningen hör till det kommunistiska AKEL-partiet och resten till nationalistpartiet EOKA. Ärkebiskop Makarios lyckades övertala förre Cypern-guvernören Harding att förbjuda AKEL-partiet, vilket förbud emellertid upphävdes av den nuvarande guvernören Hugh Foot. Politik och religion har blivit ett och samma för Cypern-greken, det är kyrkan som bestämmer hans känslor och tankar. EOKA-männen ropar efter Makarios och skolbarnen bär hans foto i en säkerhetsnål på bröstet.

Det råder en ohygglig spänning i de blandade byarna. Alltid måste några män sitta uppe och vaka. Detta har gjort människorna nervösa, och den turkiska ungdomen har bestämt sig för en lugnare framtid, för frihet, om de så ska dö för den.

Innanför stadsmuren i Famagusta ligger turkarnas kvarter. Jag träffade där också en turk, som är gift med en grekisk kvinna. Hustrun har blivit turkinna och övergått till muhammedanismen men ändå var det svårt att få äktenskapet accepterat av den turkiska släkten. Det tog 10 år, innan någon enda släkting besökte deras hus, och det var grekerna som kom först. Familjen har en dotter på 12 år, som gråter på kvällarna, inte för mörkret men av skrämsel för att grekerna och turkarna ska komma när som helst.

☆ Reklamkampanj

Turkarna säger sig annars acceptera att en man gifter sig med en utländsk kvinna, men ej tvärtom, ty minoriteten får ej minskas. År 1700 var 55 proc. av Cypern-befolkningen turkisk och 45 proc. grekisk. Efter 1878, då ottomanska väldet bröt samman, gjorde de grekiska prästerna en reklamkampanj hos muhammedanerna och lyckades få många att byta religion. År 1891 var 76 proc. av öbefolkningen grekisk och 23 proc. turkisk.

Det finns inte en by, inte en stad på Cypern, som inte har bloddrypande berättelser från de senaste åren eller de senaste månaderna att berätta, och jag har under mina resor kors och tvärs över Cypern kommit i kontakt med ett oroväckande stort antal änkor och faderlösa barn.

☆ Attentat

Man är inte säker på sin existens på Cypern, och själva var vi utsatta för attentat av EOKA, som kunde slutat värre för vår del, då vi tillsammans med den turkiske ledaren Kucuk nattetid passerade genom Paphosbergen, där EOKAS:s högkvarter ligger. Ingen vet med säkerhet, om ledaren Grivas finns uppe i Paphosbergen eller om han är i Aten.

Vi var inbjudna att följa Cyperns brittiske guvernör Sir Hugh Foot på hans good will-resor från Nicosia till de brittiska militära förläggningarna på ön. Dessa resor måste alltid företas i strängaste hemlighet för att undvika attentat från cypernbefolkningen.

Nu har som sagt EOKA lovat lugn tills vidare, och tillsammans med turkarna anser de att det är engelsmännens tur att handla, att göra ett slut på Cypern-konflikten. En lösning av Cypern-problemet kan emellertid aldrig hälsas med glädje från både greker och turkar.

Ypervorioi