I en tid där både den västerländska civilisationen och individuella livsval genomgår stora förändringar, har Josefin Utas blivit en framstående röst i debatten om både andlighet och samhällsutveckling. Med en kritisk syn på den ökande sekulariseringen och vikten av djupare förståelse för våra traditioner, har Josefin engagerat sig i att utforska de existentiella frågorna som präglar vår tid.
I denna intervju delar hon med sig av sina tankar om individens roll i den pågående krisen, den kristna synen på existensens mening och den bristande förståelsen för de intellektuella grunderna som format vårt samhälle.
Den västerländska civilisationen går igenom en kris. Vilken roll har individen i denna process? Tror du att det kan vara en andlighetskris?
En del kan man nog kalla för ”andlighetskris”. Det är ganska logiskt att samhällen som blivit väldigt framgångsrika, trygga och har högt välstånd blir mer ytliga. Det är lätt att ta allt bra i samhället för givet. När man inte längre har några svårigheter att relatera till, som krig, svält eller andra kriser, så är det lätt att tappa perspektiven. Det är jag:et som räknas då. Alla är sina egna gudar.
Bara för att samhället och människor blir rikare och tryggare, är det inte säkert att de mår bättre psykiskt. Jag tror människan behöver utmaningar och att få utvecklas. Människor har också ett behov av att vara del av något större än bara det dagliga livet. Vi behöver känna tillräcklig mening med det vi gör, något som handlar om mer än shopping, jobba, gå på puben, se på TV. Jag tror att allt fler människor börjar inse detta.
Många politiker, vill ha ett sekulärt Sverige. Tycker du att sekularism är förenligt med Sveriges historia?
Sverige är redan ett av världen mest sekulariserade länder. Även om Svenska kyrkan fortfarande har mer än 5 miljoner medlemmar är det ganska få som säger sig vara ”kristna” numera. Många kallar sig kulturkristna, alltså att de uppskattar den kristet relaterade kulturen men är inte troende.
Jag tror att en majoritet i Sverige vill att staten inte ska vara kopplad till en viss religion, men jag tror att allt fler svenskar känner att det, generellt sett, nog gått lite för långt åt det sekulära hållet sedan 1960-talet. Vi håller på att tappa en viktig grund för samhället.
Många unga mår dåligt och känner sig vilsna. Fler har börjat söka sig till kyrkor, för att hitta gemenskap. De är nyfikna på Gud, på tron och vad den kan ge. Det tror jag är bra, för dem själva som individer och för landet på sikt. Jag märker också att fler svenskar börjar snegla tillbaka mot kristendomen, på grund av att det kommit många muslimer till Sverige och influenserna och påtryckningarna från islam blivit mer påtagliga. Människor letar efter kraft och en motvikt till detta och då ligger kristendomen närmast till hands i Sverige.
Hur skiljer sig den kristna synen på existens mening från sekulära eller ateistiska perspektiv?
Ateismen handlar om här och nu. Kristendomen handlar, utöver nuet, om det som finns bortom den här världen, sådant vi inte kan bevisa med naturvetenskap. Ateismen kan man fylla själv med idéer och koncept. Kristendomen å andra sidan är en lära att utforska, med lång historia och förankring i tiden. I Sverige har kristendomen varit dominerande religion i cirka 1000 år. Jag tror människan har ett behov av att ha en större mening med livet än det som är här och nu, för att få inre frid. Att vara kallad av Gud är att vara viktig. Att bara finnas är ju trevligt, men det är inte alls av samma dignitet.
Bör kristna i Sverige vara mer aktiva i att förklara sin tro, än att kritisera andra religioner och ideologier?
Kristna i Sverige borde definitivt förklara och försvara sin tro mer. Kristna har börjat ta för givet att de kan utöva sin tro här, men även att samhället bygger på just värderingar från kristendomen. Inget av det är självklart. Men kristna i Sverige borde också våga stå för vad de anser vara rätt och våga kritisera andra religioner och traditioner om det behövs. Kristendomen är ingen självutplåningssekt, även om det nästan verkar så ibland.
På senare år ser vi att många moskéer byggs över hela landet samtidigt som många kristna kyrkor stänger. Vad kan detta bero på?
Att det byggs många moskéer i Sverige beror på att antalet muslimer ökar och att det finns organisationer och stater i världen som aktivt försöker sprida islam till västvärlden och är redo att betala för det. Det är ett problem då det ofta inte handlar om någon moderat islam, utan mer radikala varianter.
När det gäller kyrkor vet jag inte om så många har stängt. En del som tillhör Svenska kyrkan har blivit vandaliserade, men kan också vara stängda av andra skäl. Det kan saknas resurser för att hålla dem varma och bemannade. Ett faktum är att betydligt färre besöker kyrkor och går på gudstjänst nu jämfört med förut. Sedan finns kristna frikyrkor i Sverige, men dessa har jag inte så bra koll på.
Ser du en koppling mellan bristen på djupa studier i filosofi och teologi och den ökande polariseringen i samhället?
Bristen på djupare studier och kunskap förvärrar nog polariseringen. När man har begränsad kunskap, vill delta och tycka till, så återstår bara att analysera det ytliga och använda känslor. Då försvinner nyanserna. Det blir bara pajkastning och man hamnar i olika åsiktsläger. Men det finns fler orsaker till polariseringen.
Sen kan samhället se mer polariserat ut än det är. Genom nätet går kommunikationen blixtsnabbt, vilket gör man kan reagera snabbt utan att tänka och man gömmer sig bakom en skärm. Det som är extremt förstärks också och får mest uppmärksamhet. Kloka, lugna eftertänksamma människor får väldigt liten uppmärksamhet. Samma gäller kloka politiker som jobbar på i tysthet för att förbättra Sverige. De syns eller märks inte mycket. Men de finns ju därute. Det verkliga livet är mer balanserat än det man ser på nätet, tack och lov.
När färre läser och reflekterar över teoretiska ämnen, riskerar vi då att debatten om religion och filosofi blir mer känslostyrd än intellektuell?
Ja, det tycker jag. Gemene man är inte så intresserad av djupa analyser och diskussioner. Men så var det nog förut också. Förut premierades bildning. Det var ett ideal. Nu anses det nästan vara fult i Sverige att vara kunnig och erfaren.
Bildningsnivån hos befolkningen har sjunkit, bland annat för att vi har en skola som har förändrats bort från det intellektuella. I svenska skolan struntar man i svårare och djupare ämnen. Man läser inte heller mycket historia eller filosofi. Skolan handlar nu mer om att elever ska ha roligt och må bra. Hemläxor och att uppmuntra till hårt arbete ses närapå som ”förtryck” mot elever. Detta är dock inte bara skolans fel. Skolan är en avspegling av samhället i stort.
Med andra ord: Självklart blir det mer känslostyrd diskussion om religion och filosofi när så många saknar kunskap och kapacitet att delta i såna diskussioner på ett intellektuellt plan.
Vad händer med ett samhälle där människor inte längre förstår de intellektuella grunderna för sina egna värderingar och traditioner?
När man inte förstår varifrån man kommer, så förstår man inte heller vad det egentligen är som gör samhället bra och behöver försvaras. Om inte människor är förankrade i någonting riskerar de också att bli rotlösa och mer lättpåverkbara. Det kan komma annat som tar religionens eller kulturens plats, och det har vi sett. I Sverige har klimatfrågan nästan blivit som religion. Pride-rörelsen har gått från legitim frihetsrörelse för homosexuella till att bli mer auktoritär och dömande.
Under årtionden har en syn funnits hos samhällseliten att det knappt ens finns någon svensk kultur. Den oförståelsen kommer även med blidhet för annan kultur. Många har börjat glorifiera främmande religion, kultur och uttryck, som kanske till och med är skadlig. Utan djupare kunskap och förståelse, så kan den framstå som lockande och inget problem att släppa fram, eller till och med gynna. Det är mycket bekymmersamt.
Vad fick dig att bli debattör? Har du inspirerats av någon författare eller litteratur?
Jag är nyfiken och vill förstå saker. Hur människor och hela samhället fungerar intresserar och fascinerar mig. Därtill gillar jag utmaningen att förklara hur jag tänker på ett sätt som andra kan ta till sig av.
Visst finns det vissa som jag inspirerats mer av, men jag vill lyfta fram alla vanliga människor jag möter, även genom sociala medier.Alla som bidrar med feedback, argument och andra perspektiv utvecklar mitt tänkande. Det känns som att det är därifrån jag hämtar min förståelse, men även min motivation att debattera vidare.
Ypervorioi
