I ett starkt reportage från Famagusta 1948 skildrar Dagens Nyheters utsände Agne Hamrin de brittiska interneringslägren för judiska flyktingar på Cypern. Bland de internerade fanns överlevande från Förintelsen som efter kriget försökte ta sig till Palestina men stoppades av brittiska myndigheter och fördes till Cypern.
Reportaget beskriver livet bakom taggtråden, de svåra förhållandena, familjerna och de många barn som föddes i lägren, men framför allt flyktingarnas starka längtan efter att få lämna Cypern. Artikeln publicerades bara två dagar efter att staten Israel hade utropats den 14 maj 1948, vid en tidpunkt då hoppet om att få resa vidare var starkare än någonsin.
"LIVSVILJAN ÄR VÅRT ENDA VAPEN"
"Britterna har nu ingen rätt hålla oss fångna, anser de internerade judarna i Cyperns läger"
Från Dagens Nyheters utsände medarbetare
AGNE HAMRIN
FAMAGUSTA, CYPERN, i maj.
Han är blond och blåögd, men det finns i dessa blå ögon ändå något som genast förråder hans judiska härstamning. En 24-årig polsk jude — nr 247359 i Vernichtungslager Auschwitz. Numret står där tydligt att läsa, tatuerat på hans brunbrända vänstra arm. Han gör inte något försök att dölja det. Han går omkring med uppkavlade ärmar i solgasset.
”Det var min livsvilja som räddade mig”, säger han som förklaring till undret, till undret att han ännu lever, att han överlevde Auschwitz. Han tillägger, och blicken i de blå ögonen bekräftar allvaret i rösten:
”Det är samma obändiga livsvilja som håller oss uppe här, det är den som är vårt enda men fruktansvärda vapen i vår nationella kamp!”
Och blicken i de blå ögonen söker sig genom taggtrådsstängslet ut mot det blå Medelhavet — bortemot Löftets land som inte syns, men anas bortom horisonten.
Här är den osläckliga drömmens, men också de pinande längtanskvalens förgård till detta Löftets land. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad har han stått här på stranden, och blicken har trängt genom taggtrådsstängslet, ilat över glittrande böljor, och buren av längtan har den bemödat sig om det omöjliga, att nå ända fram till Kanaans land.
Hoppet har växlat med missmodet, men hoppet har alltid segrat, och det kommer att vinna den sista segern. Han vet det, han vet det med en visshet som är hård som granit. Han har ju redan gått igenom helvetet, och med sin intelligenta förslagenhet och med sin ungdoms styrka lyckades det ju honom att fly från Inferno.
— Vi var nio man, vi grävde en sexton meter lång tunnel. En natt gav vi oss i väg, man sköt efter oss, en av oss blev kvar —, men åtta kors står tomma... Jag var 18 år när jag kom till Auschwitz — som behöll min mor, min far, min syster. Det var 1942. Jag hade just tagit studenten, jag ville bli journalist — kollega, ler han mot mig.
Två år senare var jag en fri man, men också en jagad man. En sexton meter lång tunnel förde mig ut till livet. Jag minns hur jag kröp där i mörkret — mot ljuset, mot livet —, kröp genom ångestens becksvarta sorkgång, och när denna tog slut och nattens stjärnor blinkade emot mig, då såg jag i en vision mina fäders förlovade land, som vi nu skall vinna åter.
På tusen irrvägar, genom interneringsläger efter interneringsläger har min väg gått under dessa fyra år, och nu står jag här — på tröskeln till mitt nationella hem... Vem kan betvinga mig, tror ni? Vilken makt på jorden kan längre hålla mig tillbaka? Min livsvilja övervinner allt.
Men jag vill inte mera bli journalist, jag skall bli bonde, jag skall plöja min stamfäders jord, herdarnas torra marker skall under mina händer bli en lustgård.
”Min livsvilja är mitt enda men fruktansvärda vapen”, slutar han sin fascinerande monolog.
Ur den lyssnande skaran omkring oss här mellan den fängslande taggtråden kommer en röst:
”Vår livsvilja är vår atombomb — den skall spränga alla hinder!”
Den engelske officer som ledsagade mig genom det judiska flyktingslägret förstod inte ett ord av vårt på tyska förda samtal, men han kände tydligen att luften var laddad med spänning, att det ur detta unga polska judehjärta flödade någonting som jag inte kan finna något bättre ord än heligt allvar för, och som den gentleman han var drog han sig diskret undan.
Interneringsläger i vykortslandskap.
När jag sitter och skriver detta på mitt hotellrum i denna besynnerliga lilla stad som heter Famagusta och som ligger på Cyperns östkust, på den sandiga strand som vetter mot Palestina, ser jag ibland ut genom fönstret, och då fångar blicken ett hänförande panorama: glänsande gröna apelsinlundar, där mörkhyade människor plockar de sista röda frukterna, bondgårdars vitkalkade murar, muntert snurrande vindmotorer, som oförtrutet pumpar upp det livgivande vattnet, utan vilket denna lustgård snart skulle vara en förbränd ödemark, och den värmedallrande vinden bär in apelsinblommornas vällukt.
Från detta Eden, där det förvisso skulle vara behagligt att föra turistens lättjefulla liv, förde mig en bil några kilometer norr ut. Vägen vi färdades på heter Salamis Road, och den går mellan skuggande eucalyptusträd och mellan idylliska små bungalows i ett slags funktionalistisk colonial style, och på ängarna ner mot havet betade kameler, och de månadsgamla kalvarna utförde de mest komiska krumsprång på sina långa och smäckra ben.
Plötsligt svängde bilen av från Salamis Road, och med kvitande bromsar stannade den framför en vägbom. En engelsk soldat kontrollerade att jag var den väntade gästen och försåg mig med ett pass som berättigade mig att stiga in i flyktingslägret, in i denna tält- och plåtskjulstad på 10.500 invånare, vilka dag för dag längtansfullt blickar ut över havet mot sina fäders land.
Vi passerade först ett stort öppet fält, på vilket jag observerade några trätorn. På taket av dessa torn var strålkastare monterade. Nu spelade inte dessa strålkastare, eftersom det var morgon och solen effektivt fyllde deras uppgift, men när kvällsmörkret bryter in tänds de, och då sveper deras ljuskäglor oavbrutet över fältet.
Så kom vi fram till det egentliga lägret. Här löpte ett omkring tre meter högt, dubbelt taggtrådsstängsel, på några ställen avbrutet av trägrindar, där engelska soldater gick på vakt med gevär över axeln. Vi släpptes in genom en av dessa grindar, som omsorgsfullt stängdes bakom oss. Och så började vi vår rundvandring genom denna sällsamma stad av tält och plåtskjul.
En fruktansvärd upplevelse.
Massor av konkreta uppgifter skulle jag kunna ge — om hur detta judiska flyktingsläger, ett av de två som finns på Cypern, är organiserat, om hur många kalorier mat internerna får om dagen, hur många liter vatten, hur många som föds, hur många fall av tyfus, av mässling, av scharlakansfeber som inträffat, med få ord hur livet gestaltar sig här i nära nog varje detalj.
Men 10.500 människors samlade tragedi grep mig uppriktigt sagt så djupt att alla dessa så att säga yttre ting förekom mig om inte likgiltiga, så dock av mindre intresse. Tiotusenfemhundra människoflarn, av en brutal tidsålders stormar kastade upp på denna strand från Europas krigshärjade länder — att se dem, att lyssna till deras oftast konstlösa berättelser om outsägliga lidanden, om förföljelser, terror, tortyr av kropp och själ, det var en så fruktansvärd upplevelse att det är svårt att samla sig till en nykter rapport. Men en sådan ingår ju i en reporters uppgift — här är alltså flyktingslägrets krönika i koncentrat.
— Sensommaren 1946 anlände det första judiska flyktingfartyget till Cypern och föranledde de brittiska myndigheterna att upprätta detta läger. Under den tid som har gått sedan dess har som bekant ett stort antal sådana judiska flyktingsfartyg uppbringats av patrullerande brittiska krigsfartyg utanför Palestinas kust och förts hit.
Det är spillrorna av den judiska folkstammen i Europa som på detta sätt samlats till Cypern. Enligt gällande bestämmelser skall månatligen 1.500 judar få lov att invandra till Palestina, och hälften av denna kontingent kommer på Cypernlägrens del. I allmänhet tillämpas den principen att flyktingarna får lämna lägret i den tidsföljd de anlänt till detsamma, men viktiga undantag görs dock från denna regel: särskilt kvalificerade specialister på olika områden, föräldralösa barn osv. har fått prioritet. Under alla förhållanden blir väntetiden lång.
En åldrig patriark hämtar sin matranson från lägerköket.
Denna väntetid måste organiseras. Det är den brittiska militären som har kommandot över lägret. En särskild avdelning har rent administrativa uppgifter, en annan svarar för bevakningen av de över 25.000 flyktingarna (medräknade de som vistas i det invid staden Larnaca på sydkusten belägna lägret).
Palestinaregeringen — i realiteten vi engelska skattebetalare, kommenterar en brittisk officer — betalar kostnaderna för lägret. De dagliga livsmedelsransonerna kompletteras med extra tilldelningar från American Joint Distribution Committee, som har en årlig budget av 100 miljoner frivilligt insamlade dollar och är representerad av en lokal organisation på Cypern.
Dessutom räcker Jewish Agency på skilda sätt en hjälpande hand, sänder lärare, böcker och mycket annat hit över. Slutligen beror emellertid frågan huruvida tillvaron innanför taggtråden skall gestalta sig mer eller mindre dräglig i hög grad av internerna själva.
Ett visst mått av självförvaltning medges, och dessa flyktingar har verkligen förstått att på ett lysande sätt bruka denna rättighet. Ett demokratiskt valt förvaltningsråd har i själva verket ansvaret för det dagliga livet i lägret; den unge polske jude som jag berättat om är en av de ledande männen i detta råd.
Engelsmännen plågas av vakthållningen.
Engelsmännen torde i det stora hela ha gjort vad som rimligtvis kan begäras för att hålla lägret uppe på en människovärdig nivå. För många av dessa unga engelska soldater är det emellertid en plåga att behöva gå på vakt utanför taggtråden, dagligen se dessa tusentals människor, behandla dem som fångar, fastän de ju vet att dessas enda brott består i att vara medlemmar av en viss ras. Numera är förhållandet mellan väktare och fångar om inte hjärtligt, så dock fredligt.
Vid ett tillfälle formade det sig dock till en tragedi. Ett flyktingsfartyg med 400 människor ombord lyckades ta sig in till Palestina. På följande månadskvot för Cypernlägren drogs motsvarande antal av. Då brast tålamodet hos internerna. Det kom till upplopp, brittiska soldater kommenderades att ge eld, en flykting dödades och sex sårades. Engelsmännen tyckte själva att det var ruskigt.
Lägret är ett samhälle med ett sådant rikt fasetterat liv. Barnen går i skola — ”Schalom!” — ”Fred!” hälsade mig magistern när jag tittade in i ett av skoltälten, där första folkskoleklassens barn just undervisades i hebreiska.
Familjerna lever, i den mån det med hänsyn till trångboddheten är möjligt, ett familjeliv, har sitt individuella hushåll. En grupp vuxna har företagit att här i lägret träna sig för det kollektivliv de är beslutna att föra i Palestina.
Varje kvarter i lägret har sin läkare — med tillfredsställelse konstaterade lägrets överläkare att den stränga disciplinen i fråga om hygien håller alla epidemier borta. Maten kunde vara rikligare, men det är inte tal om någon undernäring, försäkrade han.
Det kanske största problemet är vattenfrågan. Vattnet är över huvud knappt på Cypern. I stor utsträckning måste det transporteras med tankbilar till lägret och där ransoneras. Ibland har det hänt att det inte räckt till för att släcka törsten, ännu mindre för tvätt och bad.
Alla yrken, eller nära nog alla, äro företrädda i lägret. Där sitter skomakaren i sin lilla tältverkstad och pliggar skor. Där står snickaren i sitt tält och hyvlar till ett bord. Där formar en plåtslagare en bunke av ett stycke gammal plåt. Urmakaren lagar flyktingarnas klockor i sitt tält. Fotografen har inrättat en ateljé i sitt.
Konster och vetenskaper är också representerade. I ett tält satt en grupp unga skulptörer och modellerade i lera under ledning av en känd konstnär som utställt i världens metropoler. Ett plåtskjul av armémodell hade inrättats som bibliotek och läsesal, och där satt vitskäggiga judiska profetgestalter och studiehungriga pojkar och flickor och läste hebreiska översättningar av Goethe, Schiller, Hamsun, Strindberg.
Förmodligen diktas det också i detta flyktingsläger, gestaltas självupplevda fasor till poesi av skalder och romanförfattare. I två friluftsteatrar spelas judiska och även andra dramatikers verk.
Över 1.000 barn födda i lägret.
Här tändes också liv, och här slocknar liv. Över ett tusen barn har fötts här, dvs. mödrarna har i tid förts över till sjukhus i den 60 km härifrån belägna huvudstaden Nicosia. Bröllop har firats, unga hem bildats. Gamlingar har samlats till sina fäder på den judiska kyrkogården i närheten av Limassol. Livets hjul svänger sitt eviga kretslopp här som överallt.
— Fråga inte om det här lägret är bra, sade den unge polske juden till mig. Frågan är felaktigt ställd. Livet i ett flyktingsläger är aldrig bra, det kan bara vara mer eller mindre dåligt. Vad som gör det uthärdligt för oss är hoppet om att väntans tid lider mot sitt slut.
Vad kommer nu att ske när det brittiska mandatet över Palestina har upphört? Kommer engelsmännen att hålla flyktingarna kvar i detta läger, och om med vilken rätt?
De är illegalt anlända utlänningar, som till på köpet har förstört sina eventuella pass och andra identitetspapper, så att man inte har något annat att göra än att tro dem på deras ord när de säger att de är den eller den, svarar en engelsman i officiell ställning. De lyder under brittisk lag.
Det stora hoppet.
Men sanningen är den att de 25.000 judiska flyktingarna på Cypern vägrat att erkänna Englands rätt att hålla dem kvar i fångenskap efter den 15 maj. Frånvaron av klart besked från auktoritativt brittiskt håll har under de senaste veckorna väsentligt bidragit till att framkalla den olidliga spänning som nu råder i lägret.
Porten till Löftets land kommer att slås upp på vid gavel den 16 maj, det är dessa judiska flyktingars tro. Vem ska hindra dem att stiga ditin? Kommer deras brinnande förhoppning på skam, så är risken stor för en katastrof. De besinningsfulla männen i lägerledningen säger att de med fasa tänker på vad som kan komma att inträffa.
Lång har dessa människors lidandesväg varit. Den skakande tragedi som deras livsöde representerar skulle bli outhärdlig om själva förgården till deras längtans land skulle färgas röd av deras blod.
 |
| Dagens Nyheter 1948-05-12 |
Ypervorioi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar