För en invandrare verkar det ibland inte räcka att vara arbetsam, skötsam, välutbildad, artig eller behärska det svenska språket. Man förväntas också ha de rätta åsikterna. Att försköna Sverige, hylla mångkulturen och samtidigt tala illa om sitt ursprungsland kan bli ett sätt att vinna uppskattning och acceptans. Den som däremot vågar ifrågasätta samhällsutvecklingen riskerar att mötas av tystnad, misstänksamhet och stängda dörrar – inte bara från svenskar utan även från sina egna landsmän. Då handlar integration inte längre enbart om språk, arbete och respekt för samhällets lagar, utan också om politisk och ideologisk anpassning.
Det mest oroande är inte att människor tycker olika. Det är när rädslan för att uttrycka en avvikande åsikt blir större än viljan att diskutera verkligheten. Ingen organisation, redaktion eller ambassad är skyldig att uppskatta någons arbete eller dela någons åsikter. Men när människor upplever att deras samhällsengagemang ignoreras på grund av obekväma ståndpunkter väcks berättigade frågor om öppenhet, tolerans och yttrandefrihet.
Sverige behöver inte människor som ständigt berättar hur fantastiskt allt är.Sverige behöver människor med kritiskt tänkande, som vågar ifrågasätta, granska och tala öppet om samhällets problem. Att kritisera ett land betyder inte att man är emot det, utan kan tvärtom vara ett uttryck för engagemang och ansvar.
Den absurda invandraren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar